Skolvärlden svek mig. Egentligen började allt i lågstadiet, och sen har det följt mig hela vuxenlivet. Jag hade det svårt i skolan, och fick ingen riktig hjälp av lärarna. Mina svårigheter i skolan kom i samband med mobbning. Allt detta har fortsatt genom åren, vilket gjort mig väldigt socialt obekväm (som jag redan var innan). Men på grund av detta så blev det värre.
I skolan fick jag aldrig den hjälp som jag skulle behövt. Jag hade svårigheter i matte, och det fick jag extra hjälp för. Men det gick ändå inte. Jag kunde sitta med läxor hemma efter skolan i flera timmar, och ändå kom jag ingenstans. Hur mycket jag än ansträngde mig, så gick det bara inte. Jag var väldigt blyg och tyst som barn, och det gillades inte. Om jag ifrågasatte saker så blev jag tystad. Var jag tyst, så tyckte man att det var konstigt.
Utskrattad av läraren i skolan
På den tiden var det ofta storklasser, och jag lärde mig aldrig någonting under de omständigheterna. Det var alldeles för mycket elever instoppade i ett klassrum och samtidigt blev man utfrågad av lärarna om olika ämnen som de ansåg att man skulle kunna. Jag minns vid ett tillfälle när jag blev utfrågad av en lärare, att hon skrattade ut mig när jag inte kunde svaret. Det gjorde jätteont i mig, jag var ju bara ett litet barn.
Rädd för att bli sviken igen i en tuff skolvärld
Jag hade uppskattat om någon lärare hade visat att hen brydde sig, bara ställt frågor eller lyssnat på mig. Istället upplevde jag det som att det var jag som var problemet. Att jag fick gå om en klass gjorde inte saken bättre. Jag gled ifrån mina klasskamrater och såg inte någon mening med att lära känna de nya eleverna. Jag kanske var rädd för att bli sviken igen. Det var tufft under hela skoltiden. Lärarna byttes ut vartenda år ända upp till sjätte klass. Så det fanns aldrig någon stadig lärarkontakt. Jag började gå hos skolkuratorn, men jag tyckte inte att hon förstod mig. Det var runt 11-årsåldern ungefär som jag började må dåligt. Det tog sig uttryck genom ätstörning. Men det var ingen som lade märke till det.
Dansen blev en tillflykt
Dansen var ett stort fritidsintresse och blev det jag tydde mig till. Det var lite som min tillflykt från allt det andra jobbiga. I högstadiet gick jag i en kulturklass, blandad med en ishockeyklass. Inte världens bästa kombo. Jag hade några få vänner som jag tydde mig till, men hängde även med andra elever från en annan klass. I efterhand har jag fått veta att dessa elever från den klassen endast umgicks med mig av medlidande. Hur förgörande är inte det för självkänslan?
Ensam på nytt efter att ha hamnat i fel gäng
Jag tog mig igenom högstadietiden men det var inte lätt. Eftersom jag inte nådde upp till betygen fick jag gå ett förberedande år innan gymnasiet. Det gjorde att jag låg två år efter mina jämnåriga. När jag började gymnasiet var jag redan skoltrött, och hade mitt fokus på annat. Då försökte jag istället smälta in genom att klä mig och bete mig som de andra tjejerna i klassen. Jag hamnade dock i fel ”gäng”, och efter den niten var jag ensam igen.
Gymnasiet gick jag ut med ofullständiga betyg. Studenten var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag kände mig mer vilsen än någonsin.
Jag sökte jobb direkt efter gymnasiet, och det var här allting började. Min strävan efter att hitta ett stadigvarande arbete resulterade i bakslag.
Mobbad av elever och lärare
När jag var 25 år gammal flyttade jag ut till Norrtälje för att plugga en reseutbildning. Jag valde att bo i studentkorridor för själva upplevelsen. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag blev mobbad av både eleverna och lärarna, och då var det ändå vuxna människor på utbildningen. Jag mådde oerhört dåligt över det och valde att avsluta utbildningen. Det var inte riktigt vad jag ville hålla på med ändå. Jag tror att jag var rätt vilsen.
Efter det gick livet tillbaka till sin vanliga gång. Jag fortsatte söka jobb och förlora jobb.
Text: Carolina Alexandrou
Foto: självporträtt, Carolina Alexandrou
Illustration överst: karelinlestrange, Pixabay
Tidigare delar av Carolinas berättelse: 17/7 och 21/7. Kommande delar: 28/7 och 31/7.
