Att leva som autistisk är att försöka överleva i en värld som inte är designad efter ens hjärna. Autism är en väldigt missförstådd diagnos och kunskapen är oftast låg hos privatpersoner men även hos professionella. Det är relativt vanligt att mötas av fördomar och man blir lätt misstolkad.
Det är ingen nyhet att personer med NPF-diagnoser har sämre förutsättningar i samhället. Fler pojkar än flickor upptäcks och diagnostiseras, eftersom diagnoskriterierna är utformade efter pojkars beteenden. Det gör att flickor går obemärkta förbi, och riskerar ett liv i utanförskap. Jag fick min diagnos först när jag var 30 år.
Står utanför och tittar in
Jag har så länge jag kan minnas haft denna ständiga känsla av att inte höra till. Även fastän jag har varit välkommen, så har jag aldrig känt mig som det. Det är som att jag bara stått utanför och tittat in, observerat. Aldrig upplevt någon riktig tillhörighet. Inte ens till min egen familj. Många gånger har det nog sett ut som att jag hört till, men det har bara varit en synvilla. Jag har låtsats höra till, men att ständigt vara på tårna och anstränga sig så mycket är bara utmattande. Och till slut kommer kraschen. Jag inser att jag inte orkar längre. Låtsas vara någon som inte är jag är bara onödigt och dumt, samt tröttsamt för en själv.
Hellre ensam än tio falska vänner
Att leva som autistisk (AST) är både berikande och påfrestande. Berikande genom att jag har ett annorlunda synsätt på saker och ting. Jag går min egen väg, och står hellre ensam än har 100 falska vänner. Kreativitet och hyperfokus är bara några få av de egenskaper som kommer med diagnosen. Men självfallet är alla med AST väldigt olika varandra, och har olika svårigheter och styrkor.
Dåligt bemötande är vardag
Det som kan vara påfrestande är andra människors okunskap och oförståelse. Att bli dåligt bemött av andra, bara för att jag fungerar på ett annorlunda sätt är tyvärr vardag. Då syftar jag framförallt på myndigheter och arbetsmarknaden samt skolvärlden. Professioner som inte har kunskap om dessa diagnoser, och bemöter en på ett omänskligt vis. Detta är inte okej.
Tjejerna fångas inte upp lika snabbt som killarna
Det är tyvärr väldigt vanligt att tjejer går odiagnostiserade större delen av livet. De har lättare för att dölja sina svårigheter än vad killar har. Det gör att tjejerna flyger strax under radarn, eftersom de inte fångas upp lika snabbt. Men det är ett högt pris att betala, och det leder inte sällan till ytterligare svårigheter senare i livet. Till följd av detta kan hela vuxenlivet bli lidande, och vardagen outhärdlig.
Text: Carolina Alexandrou
Foto: självporträtt, Carolina Alexandrou
Illustration överst: Bikki, Pixabay
Kommande delar av Carolinas berättelse: 21/7, 23/7, 28/7 och 31/7.
