För cirka ett och ett halvt år sen fick jag min diagnos. Då var jag 30 år. Det var blandade känslor när jag fick reda på den. Samtidigt som jag kände ett inre lugn inom mig gjorde det mig ledsen på något sätt. Kanske var det för att jag levt så länge med ovissheten som det gjorde mig ledsen. Men ändå, äntligen hade jag fått en förklaring. Det kändes som en lättnad.


Åren innan utredningen gjordes var allt väldigt stormigt. Jag försökte klura ut vem jag var och var väldigt osäker på mig själv. Det kan jag fortfarande vara till och från, men inte i samma utsträckning som då. Jag var vilsen ur alla aspekter av mitt liv, kämpade för att hitta en plats. Men varje gång kom ett nytt bakslag. För varje fall reste jag mig och tänkte att det måste bli bra denna gång. Jag förlorade aldrig hoppet om mig själv.

Hård arbetsmarknad för oss med NPF diagnoser

Jag har testat en massa olika yrken under åren. Men det har aldrig lett till något långvarigt. Oftast har jag fått sparken på grund av att jag har varit sedd som ett problem. Jag har aldrig låtit det bryta ner mig, utan har fortsatt försöka och ansträngt mig till det yttersta. Men ändå har det inte fungerat. Kollegor har aldrig försökt reda ut saker och ting utan istället har de gått bakom ryggen på mig och klagat hos chefen, som sedan ansett att jag varit problemet. Det tycker jag är väldigt trist och hade uppskattat om de hade pratat med mig istället. När jag sedan försökt ställa dem mot väggen var det ingen som vågade erkänna. Det är respektlöst och diskriminerande. Mobbning på högsta nivå.

Referenserna svek

Jag jobbade som undersköterska och blev nekad en anställning på grund av att en tidigare referens hade svartmålat mig. Det som var så lustigt var att jag hade frågat om jag kunde ange dem som referens och det kunde jag ,hade de svarat. Så jag gjorde det, men när chefen för den nya tjänsten ringde upp kunde jag inte tro mina öron vad som hade sagts om mig. Jag fick höra att jag var extremt dålig på att samarbeta, att jag inte klarade av mina arbetsuppgifter, att jag ständigt var sen till mitt arbete och att de verkligen inte rekommenderade mig.

Negativa tankar skadade självbilden

Detta var total lögn. Jag blev helt förstörd. Ledsen och nedbruten. Många tankar rusade i huvudet. Varför hade jag blivit erbjuden en anställning om jag inte klarade av mitt arbete som de menade? Var jag usel på mitt jobb? Många negativa tankar dök upp igen och skadade min självbild ännu mer.
Jag som hade kämpat för att lära mig rutinerna. Och jag som inte var klar med mina studier innan jag började praktisera på den arbetsplatsen. Under praktiken hos dem fick jag jättegoda lovord från min handledare, vilket ledde till en anställning. Jag ansträngde mig jättehårt för att göra rätt, ställde många frågor och försökte göra mycket själv. För jag ville verkligen lära mig. Samtidigt var det hårt och stressigt och mitt första undersköterskejobb inom demensvården.

Mina energireserver lade av

Att få den orättvisa kritiken gjorde att jag bara föll, alla mina energireserver la av. Jag som hade ansträngt mig så himla hårt för att hitta ett stadigvarande arbete, men ändå räckte det inte. Det räckte aldrig till. Jag blev sjukskriven för depression, vilket var det sista jag ville bli. Jag kände mig så jävla misslyckad och som en belastning för samhället. Jag orkade inte mer, mitt batteri var slut. Det kändes som att jag kämpade i motvind jämt. Vad var det för fel på mig? Varför lyckades jag aldrig?


Text: Carolina Alexandrou
Foto: självporträtt, Carolina Alexandrou

Illustration överst: Gerd Altmann, Pixabay


Del 1 av Carolinas berättelse: 17 juli 2020, del 3, 23 juli, del 4 28 juli, del 5 31 juli.