Myndigheter och sjukvård saknar kunskap. Det som skrämmer mig något oerhört är myndigheters och sjukvårdens okunskap och oförståelse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF-diagnoser (och diagnoser överlag). Jag har blivit utsatt för myndigheters nonchalans och bristande kunskap.
Vid ett möte med en handläggare på Arbetsförmedlingen blev min autismdiagnos kallad för sjukdom. Jag blev arg men framförallt ledsen över att höra det. Så jag sa till henne att autism inte är en sjukdom, utan en funktionsnedsättning. Hon bad om ursäkt, men detta upprepades ytterligare fler gånger.
Nonchalant och respektlöst bemötande
I min kontakt med myndigheter som till exempel Försäkringskassan (FK) har jag blivit nonchalerad och bemött utan respekt och acceptans. Flera gånger har handläggare bytts ut, och man får ingen chans till en stadig kontakt. Den första handläggaren jag hade var bra, men plötsligt byttes hon ut och jag fick aldrig någon förklaring. En av handläggarna på försäkringskassan slängde ur sig vid ett möte att jag inte kan förvänta mig att vara garanterad en anställning när jag arbetstränar. Detta vet jag om, men jag tycker att det var otroligt klumpigt sagt. Sedan, att de ofta pratar om mig i tredje person när jag sitter med på mötet, är total nonchalans.
Nedvärdering av min arbetsförmåga
Även inom öppenpsykiatrin har jag blivit bemött på ett väldigt negativt sätt utifrån min autismdiagnos. Och då är det ändå överläkare/psykologer som ska ha kunskap om dessa diagnoser. Vid ett tillfälle när jag sitter i möte med min dåvarande läkare och psykolog, samt handläggare från FK och vi pratar om min arbetsförmåga, så säger denna läkare att jag inte borde jobba som undersköterska. Varpå jag säger att just nu så kan jag inte det. Men då kläcker han ur sig att jag nog aldrig kommer kunna jobba som det. Jag tänkte inte så mycket på det då, utan det var först efteråt som jag började fundera över vad han egentligen hade menat. Menade han att jag på grund av min autismdiagnos inte skulle vara lämplig att jobba som undersköterska? Det är diskriminering. Det är diskriminering.
Bollas fram och tillbaka utan stöd
Efter min utredning fick jag inget stöd för att förstå diagnosen. Jag fick själv begära hjälp, som jag fortfarande väntar på. Att få en diagnos kan vara livsomvälvande och man kan behöva stöd i att förstå sig själv mer. Den hjälpen har inte jag fått. Istället bollas jag fram och tillbaka mellan psykiatrin och habiliteringen.
Text: Carolina Alexandrou
Foto: självporträtt, Carolina Alexandrou
Illustration överst: Anca, Pixabay
Tidigare delar av Carolinas berättelse: 17/7, 21/7 och 23/7. Sista delen: 31/7
