Vi lever i ett samhälle som är mycket ”vi och dom”. Där har föreställningen blivit att vissa ligger samhället till last. Maria Nilsson skriver om ett arvsfondsfinansierat projekt som ska stärka människor med funktionsnedsättning i kontakten med myndigheter.
Sekundantprojektet är ett projekt som ägs av organisationen DHR (Delaktighet, Handlingskraft och Rörelsefrihet) och drivs i samarbete med RTP (Personskadeförbundet). Projektet finansieras med hjälp av pengar från Allmänna arvsfonden. Ofta är det så att enskilda handläggare på en myndighet inte har möjlighet att sätta sej in olika livsöden hos dem som ansöker om olika stöd. Därför finns sekundanterna, ett personligt, medmänskligt stöd. Det är en person som har egen erfarenhet av utmaningar och problem i kontakt med myndigheter och själv har kommunicerat med myndigheter.
Sekundantprojektet riktar sej primärt till människor med fysiska funktionshinder. Men då är det inte ovanligt att ha en tuff livssituation och mycket kämpande för människor med fysiska funktionshinder som genererar både ångest och depression. Därför är Sekundatprojektet relevant för Vox Vigor. Utifrån sin erfarenhet och utbildning inom projektet kan sekundanten hjälpa till att stärka din position inför, under och efter mötet med handläggaren, så att det blir ett bra möte som leder till bra saker! Vill man veta mer och ta kontakt är det en länk till sekundatprojektets hemsida här: https://sekundant.se/
Ligger vissa samhället till last?
Vi lever i ett samhälle som är mycket vi och dom. Där har föreställningen blivit att vissa ligger samhället till last.
Funkofobi har blivit ett begrepp som innebär att bli utsatt för kränkningar och mobbning på grund av sin funktionsnedsättning. Många får kämpa för att få sina grundläggande behov tillgodosedda och att få en bra handläggare på Försäkringskassan är lite av ett lotteri.
I mars 2024 förhördes Sverige av FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige fick ta emot skarpa frågor men även skarp kritik. Det var på flera punkter Sverige brast. Vilket så klart är mycket oroande. Många gånger hade regeringens delegation svårt att förstå och besvara frågorna från kommittén. Detta tolkade flera av åhörarna som ett bevis på att man behöver implementera Funktionsrättskonventionen på alla nivåer av statlig utövning.
Förbättringar inom LSS kan skapa ekonomiska värden
Riksförbundet FUB gav nyligen företaget Payoff i uppdrag att göra en undersökning om hur minskade LSS-insatser påverkar samhällets ekonomi. Payoff kom fram till att förbättringar inom LSS kan skapa stora samhällsekonomiska värden. Totalt finns potential att skapa ett samhällsekonomiskt värde motsvarande 5,2 miljarder kronor per år. Då är det fel att LSS många gånger är något som det enbart pratas om som en kostnad för samhället. Att se LSS-insatser som en vinst för samhället borde vara en självklarhet.
Se tillgångar i stället för begränsningar
Att låta människor med funktionsvariation få sin bästa potential och se tillgångar i stället för begränsningar, borde vara en självklarhet. För nu är det faktiskt så att alla kan inte kunna allt eller vara bra på allt. Jämför med att kunna ha bollsinne! Bara för att någon inte har bollsinne säger vi inte att personen har så mycket begränsningar. Okej, personen är inte bra på att hantera en boll. Men personen kan så mycket annat och ha fokus där. På samma sätt borde vi se på människor med funktionsvariationer. Därför borde förutsättningarna för att klara, orka och kunna vara en del av stödet från välfärden och samhället.
Där kommer vi in på självbestämmande och möjligheten att bli lyssnad på. Som Sören Kierkegaard skrev redan 1859: “Om vi vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste vi först finna henne där hon är och börja just där. Detta är hemligheten med att undervisa. Den som inte kan det lurar sig när han tror att han kan hjälpa andra”. Det är absurt att man som handläggare eller tjänsteman kan tänka att man står över brukare och tro att man vet vad som är bäst för dem. Att inte vara lyhörd för personens signaler och vad den säger är inte en väg till framgång. Människor går inte i snörräta rader och inte dit handläggare pekar om de inte själva tror på den vägen. Ska vägen framåt vara hållbar handlar det om lyhördhet, att lyssna mer och prata mindre och att gå den tillsammans med brukare, och så vidare.
Måste man ha tur i kontakten med myndigheter?
I dagens samhälle upplever många att de måste ha tur när de är i kontakt med myndigheter och handläggare. Att man ska ha tur om man träffar en handläggare som förstår. För den som inte får en förstående handläggare kan det kännas som att stångas med en betongvägg. Man måste förstå fackspråk, och att förstå byråkratins värld är inte lätt. Hur man ska formulera en ansökan för att den lättare ska gå igenom är många gånger svårare än att bita sig själv i baken. Att det handlar om formuleringar och ordval bortom en vanlig människas språkbruk. Så när man är beroende av samhällets stöd får man ofta bara mer jobb och bemöts av hinder. Detta stigmatiserar så klart och befäster så lätt människor med funktionshinder som människor det inte är någon idé att satsa på.
Det är inte förrän man själv behöver hjälp som man ser hur svårt det är att navigera i det som borde vara ett fungerande trygghetssystem.

Se alla människor som resurser
Därför behöver vi jämställda möten. Att handläggare och andra inom myndigheter och vård ser de egentliga behoven. När det går från “Jag vet vad som är bäst för dej”, till ”Vad behöver du?” Då ska vägen mot att det ska bli så, att den personcentrerade vården med nödvändighet spiller över på myndigheter i Sverige? För det är ett resursslöseri att skicka runt människor i ett välfärdssystem utan att ge dem det de behöver. Att låta människor gå utan stöd och utan förutsättningar att ta sig framåt och hitta vägar till en vettig rehabilitering och försörjning är ett resursslöseri med människor. Se dem som resurser istället för enbart som belastningar som kostar pengar för samhället!
Här kommer sekundanterna att spela en viktig roll att med sin egna erfarenhet av att vara i behov av samhällets stöd i bagaget. De har fått utbildning genom Sekundatsprojektet och vet hur myndigheter, lagar och byråkrati fungerar. För att stärkta kunna hjälpa andra som behöver olika stödinsatser som kört fast i kontakt med myndigheter och kanske inte vet vart de ska vända sej.
Någon med levd kunskap (den man lär sig genom erfarenhet) som har tid och möjlighet att finnas med som ett stöd. Både att sätta sej in i situationen och att personen som ansöker inte känner sig så himla ensam. Förhoppningsvis kan det leda till mer jämställda möten i kontakt med handläggare, där behoven på riktigt blir tillgodosedda. Det tjänar alla på!
Text: Maria Nilsson
2 kommentarer
Raz
Häftigt! Det är oklart för mig dock om personer med npf kan få en sekundant eller inte.
Marja Beckman
Hej! Enligt Maria som har skrivit artikeln gäller Sekundantprojektet främst personer med fysiska funktionshinder, men man ju också ha en kombination med npf. /Marja, redaktör