Hälsa, Kultur, Samhälle

Det vänder alltid

Bild på Maria Morris Nilsson

Maria Morris Nilsson om arbete och bipolaritet

– Jag är en kvinna med väldigt mycket livsglädje som älskar livet och har många fler härliga dagar än dåliga. Däremot har jag en skörhet och är kanske känsligare än många andra när det händer någonting. Det säger Maria Morris Nilsson, författare, föreläsare och Peer Support.

”Jag duger” är en bok om att arbeta med psykisk ohälsa i bagaget. Maria har skrivit boken till chefer och kollegor. Både till sina egna och andras. Hon vill att de ska ta del av strategier och idéer till anpassning för inkludering på arbetsplatserna. Och så vill hon berätta att man inte ska skämmas.
Många har ju någon form av erfarenhet av psykisk ohälsa, sin egen, en anhörigs, en väns eller kollegas.
– Men framför allt så har jag skrivit den här boken för att jag aldrig känner att jag duger när jag är sjuk, säger Maria.

Livet med fyra diagnoser

Hon har gadd, ocd, adhd och bipolärt syndrom det är fyra diagnoser, när en är mer än nog. Men Maria är en positiv person. Fast ibland är det ett litet helvete och jag vill bara dö. Så vänder det – för jag älskar ju livet.
Ibland tänker jag tanken att någon hittar min dagbok dagen efter en mörk dag och inte vet det, att det vänder…

Strategier för mående

Det är viktigt att som brukare uppnå en acceptans för sin sjukdom och att hitta strategier för att må bra. Så struktur är till exempel viktigt för många med någon form av psykisk ohälsa.
Maria Morris Nilsson har skaffat sig en ”kvällen före tavla” där hon planerar morgondagen i detalj. Det tar en kvart för att dricka kaffe, tio minuter för att gå till tunnelbanan och så vidare. 
– Jag behöver ha struktur även för lördagar och söndagar – ha något planerat att göra. Och jag måste planera väldigt mycket, göra scheman. Så jag tänker aldrig på nästa vecka förrän på söndagen.
Och hon har många intressen som hjälper till att hålla måendet i schack. Hon försöker röra sig mycket i naturen. Hon målar, fotar och sjunger.
Jag tycker om att gå till kyrkan ibland och jag lyssnar mycket på musik. Sedan umgås jag ju med min sambo och mitt barn eller fikar med vänner. Men jag tycker också om att arbeta för när jag arbetar är jag inte så självcentrerad.

Att duga till

Maria vill få sagt att det inte är tabu att prata om sin psykiska ohälsa. Och tillägger:
– Jag har fått så mycket stöd sedan jag började berätta. Man måste våga ta emot hjälp och prata om sitt mående för allt blir lättare då.
I början skyllde hon på ryggskott eller magsjuka på jobbet. Men alla människor fungerar ju olika och man kan faktiskt göra anpassningar.
– Fast man måste ju kunna utföra sina arbetsuppgifter, påpekar Maria.
En gång kom hon överens med arbetsplatsen om att få börja klockan åtta varje dag istället för att gå på schema. För att jag skulle få en bättre struktur på mina dagar. Då arbetade hon inom barnomsorgen.

right

Öppenhet som merit

Idag jobbar Maria Morris Nilsson som Peer Support på ett stödboende träfflokal på Östermalm. Nu är erfarenheten en merit och förutsättning på arbetet.
– Jag har aldrig mötts av några negativa reaktioner när jag berättat utan fått extra mycket stöd av omgivningen. En av mina chefer sa: ”Det är så enkelt med dig; att du är så öppen så att man vet hur man ska hjälpa dig”. Det är istället viktigt att säga som det är. Man kan inte bära allting själv.
Många brukare inom psykiatrin talar om att ha känt ett utanförskap på grund av sin sjukdom. Maria känner inte riktigt igen sig i den bilden. Kanske kände hon lite av utanförskap i 30-årsåldern, när hon förväntades leva ett normalt liv:
– Men jag har alltid haft många människor omkring mig. Så jag får ju alltid tag på någon. Jag vet att jag är beroende av andra människor att samtala och bolla med. Så har jag gjort även med kollegor och chefer, ibland kanske lite för mycket.

Att acceptera det jobbiga

Maria Morris Nilsson har en ytterligare uppgift på sin dagordning;
– Jag älskar att föreläsa för Hjärnkoll.
Nu har Maria inte varit psykotisk sedan 2001. Men däremot legat på sjukhus för ångest och depression; senast i mars i år med suicidtankar. Då var det en frivillig inläggning. Det var det inte de första gångerna för länge sedan.
–Men jag har uppnått en acceptans. För allt jobbigt. Jag accepterar det. Jag är som jag är. Men ibland blir jag galen på den här sjukdomen. Och när ångesten kommer kan jag hamna i skräck för att depressionen och ångesten ska stanna i åratal. Att jag ska fastna i det. Att det vänder, jag fattar ju inte det just då.
Maria säger aldrig att hon är frisk eller sjuk. Hon lever livet. Även om hon också har haft mycket ångest de senaste åren.

Läkande vatten

– Sedan är jag en riktig dramaqueen, det händer mycket omkring mig. Därför måste jag också ligga mycket på sofflocket. Jag har förbjudit mig själv att måla och skriva på nätterna.
– Jag skulle helst bo i en stuga vid havet och kunna gå ner och bada varje dag – året runt, avslutar Maria, som säger att hon nästan aldrig mår så bra som när vattnet omsluter kroppen. Vare sig isen ligger tjock på Mälaren eller inte.

Text: Maria Fornstedt
Foto: Maria Morris Nilsson

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar