Det började i slutet av 1990-talet. Ben Vit förlorade sitt jobb och hade svårt att hitta ett nytt arbete. Han var ofta hemma på dagarna och började uppleva att vissa grannar tittade snett på honom.
Så småningom blev Ben antagen till en högskola. Det var då ordstalkningarna började, genom väggarna. De verbala påhoppen fick Ben att må dåligt. De kunde till exempel notoriskt säga att han borde flytta, att han skulle “hem”. Rösterna kom från unga människor, några tjejer och en kille som ständigt övervakade allt han gjorde. Ben identifierade dem som två lägenhetsgrannar med kompisar.
Några år senare flyttade Ben, men ordstalkningen fortsatte även i den nya bostaden, av andra ungdomar som än idag är en lägenhetsgranne. Han fortsatte sina studier till en kandidatexamen. Ben var i fyrtioårsåldern medan de flesta i klassen var i tjugoårsåldern. I undervisningssalarna och utanför byggnaderna på området kunde han också höra ordstalkarna. Han sökte hjälp genom studenthälsan, studievägledningen och studentkåren men menar att de var tandlösa.
Medicin eller sluten avdelning
Till slut tog Ben kontakt med en privat psykolog som också var specialist på inre röster.
– Men i mitt fall handlar det om yttre röster, säger Ben.
Efter cirka ett år tyckte psykologen att han skulle söka sig till en annan psykolog i den billigare öppna vården. Ben fick först prata med en läkare i psykiatrin som ställde sig mycket skeptisk till hans upplevelser. Psykiatern ställde ett ultimatum: Antingen deltog han i ett medicinprojekt eller så skulle han bli inlåst på en sluten avdelning.
Ben tyckte att medicinen verkade vara ett lindrigare val.
– Med den blev jag avtrubbad, men jag hörde stalkarna lika mycket för det.
Av läkaren fick han en psykiatrisk diagnos. Efter något år fick han hjälp att byta läkare av den psykolog som han hade anlitat privat. Den nya psykiatern tilldelade Ben en psykologkontakt som varade i några år.
– Jag menar dessvärre att alla i psykiatrin som jag mött har samma felaktiga grundsyn på mina upplevelser, det vill säga att det skulle röra sig om inre röster. Detta får till följd att jag inte blir bemött utifrån mitt sakproblem.
Mådde förhållandevis bättre
Det blev en bit in på 2000-talet och Ben Vit studerade vidare. Den första läkaren hade sett till att han fick sjukpenning i stället för studiemedel i syfte att sänka kraven på honom. Under många år fick han dock bara läsa en kurs i taget för Försäkringskassan, något som gjorde att det dröjde till 2010 innan han fick sin kandidatexamen.
– Efter det, mellan ungefär 2010 och 2015, tog jag ingen medicin.
Från 2010 till 2012 var Ben borta från studierna och säger att han mådde förhållandevis bättre.
Sedan började han studera igen med sikte på en masterexamen.
– Men nu ökade lägenhetsstalkarna aggressiviteten.
Bens särbo såg att han mådde dåligt och ville att han skulle söka psykiatrisk vård. Ben kom dit och fick en ny sorts psykofarmaka. Av den medicinen upplevde Ben att han blev “mer fyrkantig och kände mindre glädje” och att han blev något avtrubbad.
Men stalkarna försvann inte. Ben tycker det är jobbigt att hans särbo inte kan höra rösterna. Hon orkar inte höra honom prata om stalkarna, så han försöker undvika ämnet när de umgås.
– Hon hör inte de volymlåga orden från dem och menar istället att det är min sjukdom som gör att jag hör röster.
Enligt Ben håller sig stalkarna mest borta när han har sällskap. När han är på jobbet gör de oftast verbala påhopp när han är ensam i till exempel datasalen eller på toaletten.
– Tillfället gör tjuven. De håller sig ofta undan när det finns chans att andra än jag kan höra dem eftersom de är rädda att jag ska få ett vittne.
Uppskattar kompisarna i RSMH
2012 fick Ben en inbjudan till ett julbord hos en RSMH-förening. RSMH står för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Idag är han en aktiv medlem och uppskattar kompisarna i föreningen. Han får också stöd av en kurator. Han är även med i en rösthörarcirkel eftersom det kan ge något i hans svårlösta situation.
Ben har fått några texter och en poddintervju publicerade i Vox Vigor. Särskilt poddintervjun har fått en del uppmärksamhet och flera kommentarer. Det betydde mycket för Ben att andra lyssnade på hans historia.
– Att få komma ut och formulera problemet har gjort att jag känner mig mindre ensam, vilket är fundamentalt för mig. Ju mer jag blir mött i min speciella situation desto bättre motståndskraft får jag angående ordstalkarna. Men varje gång jag ska göra en motåtgärd, som att skriva en artikel, är stalkarna på mig och ofredar extra mycket. Det får mig att må ännu sämre. Förutom att stalkarna hör mig exceptionellt bra så kan de läsa mina sms och mina mejl, så de vet hur de ska komma åt mig, säger Ben Vit.
