Arbetet måste göras – även när ingen får betalt

Texten har tidigare publicerats på RSMH-bloggen.

Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. En av RSMH Skånes lokalföreningar som har öppet och serverar mat 365 dagar om året, blev av med sina bidrag helt utan förvarning. Ändå fortsätter de ha öppet, för vi inom RSMH vet att människor lever för att vi finns.

För Riksförbundet för Social och Mental hälsa, RSMH, bildades för cirka 60 år sedan. Patienter från psykiatrin och progressiv vårdpersonal gick samman kring en radikal idé om allas möjlighet att delta i samhällslivet. Den grymma misshandeln på de statliga institutionerna skulle äntligen få ett slut och allas röster skulle få höras. Idag finns RSMH-föreningar på över sjuttio ställen runt om i landet. Vi fokuserar på kamratstöd och återhämtning och hos oss är alla välkomna.

Kommunen skickar behövande till RSMH

Till RSMH Skånes lokalföreningar skickar kommunen människor från LSS-boenden och dagliga verksamheter. Vi tar emot utskrivna från heldygnsvården i psykiatrin, personer som bor på behandlingshem, folk från rättspsykiatrin, och i stort alla människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Personer som myndigheterna bränt alla broar med och förverkat deras förtroenden. Det är så våra föreningar får medlemmar.

Människor med erfarenheter hjälper varandra

Det är människor med dessa erfarenheter som hjälper varandra. Vi ser till att vi har lunch, personligt ombud, julfest, gemenskap, skjuts, någon att ringa till, någon att fika med. Dessutom är trycket på oss enormt att ta emot olika typer av studiebesök, vi för dialog med forskare, handleder studenter som genomför fältstudier och praktikperioder. Allt detta tar tid och energi. Men från alla dessa verksamheter ser vi inte en krona.

Många lokalföreningar går på knäna

Så nu undrar vi hur det kan komma sig att alla vill använda vår verksamhet men ingen vill betala för den?
Tvärtom minskar våra bidragsmöjligheter och redovisningskraven hårdnar på de få bidrag som går att söka. Många lokalföreningar går på knäna, och vi har fått signaler från olika håll att vår ohälsa ses som ett problem. Om och om igen måste vi ägna oss åt det pedagogiska arbetet att förklara att vi är en förening för personer med psykisk ohälsa. Att personer med psykisk ohälsa får plats i våra organisationer är hela syftet med oss, det är vår styrka.

Det är därför vi fortfarande har en massa medlemmar efter 60 år. Men det finns ingen tillgänglighetsanpassning när det gäller finansiering. Det är inte för att vi gör misstag som våra lokalföreningar blir av med bidrag. Det är för att vi ibland är för sjuka för att prestera och alltså behöver lite längre tidsfrister, och för att vi inte passar i de snäva sociala ramarna som majoritetssamhället av outgrundlig anledning värderar högre än liv och hälsa.

Bidragen blev helt indragna

Som i RSMH Mittpunkten Malmös fall: De har fått sina bidrag helt indragna. Föreningar för personer med psykisk ohälsa förlorar alltså sin finansiering för att de drivs av personer med psykisk ohälsa. Hur kan det vara så? En förening som har över 200 medlemmar, öppet 365 dagar om året, som erbjuder frukost och lunch varje dag, blev av med sina bidrag.
Arbetet vi gör är så viktigt att vi så långt det är möjligt gör det även utan medel. Vi vet att det finns en massa människor, ofta vi själva, som är vid liv idag för att RSMH finns. Så vi ger inte upp om det finns någon annan möjlighet. Men så här kan det inte fortsätta.

Vi vet att det finns en massa människor, ofta vi själva, som är vid liv idag för att RSMH finns.

Detta sker i en tid då psykisk ohälsa och ensamhet eskalerar på ett sätt som vården inte själv kan hantera. Problemen är större och på flera nivåer, samhällsförändringar måste till. Alla pratar om psykisk ohälsa och hur vi ska motverka den. Vi praktiserar svaren på dessa frågor varje dag, och det är just det som leder till att vi blir av med bidrag.

Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne
Foto, översta bilden: Fotoakuten