“Hur jag än gör kommer mitt barn att vara fattigt”, säger en uppgiven förälder till mig. Jag har sedan ett halvt år tillbaka varit God man och förundras över den svenska modellen som alla skryter om. Jag ska berätta om en persons första trevande steg till att bli vuxen och ett liv i fattigdom.


Vi kan kalla hen Kim. Hen har diagnoserna Aspergers syndrom och ADD, två diagnoser som inte finns idag. Man kan kort säga att en person med Aspergers syndrom har autism men har förutsättningar att med rätt stöd klara vanlig skola. ADD är en form av ADHD men med ingen eller inte synlig hyperaktivitet. Tyvärr blir dessa barn upptäckta alldeles för sent vilket innebär att de ofta utvecklat psykiatriska sjukdomar som depression och ångest. Varken grundskolan eller gymnasieskolan har kunnat anpassa sin undervisning så Kim har som 20-åring endast enstaka grundskolebetyg och enstaka gymnasiebetyg. Det innebär att chansen i dagens Sverige att få ett arbete är liten. Livet i fattigdom är ett faktum.

Rådet innebar 0 kronor i inkomst

Kim fick gå ett extra år i gymnasiet med aktivitetsersättning från försäkringskassan på 8790 kronor före skatt. Det räckte till uppehälle, mat och mediciner.

När gymnasiet inte tyckte att de kunde göra någonting mer fick Kim rådet från syokonsulenten, kommunens LSS-handläggare och försäkringskassan att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Eftersom hen inte har haft ett arbete eller varit inskriven på A-kassa blev då inkomsten 0 kronor.

Inget bostadsbidrag

På arbetsförmedlingen blev en handläggare utsedd. Men på grund av sommaren så tog det 4 månader innan Kim fick prova på folkhögskola i 3 mån. Det kallas arbetsmarknadsåtgärd och berättigar till aktivitetsstöd från försäkringskassan på 165 kronor per skoldag, ungefär 3465 kronor per månad. Folkhögskolan kunde inte heller anpassa utifrån funktionsnedsättningen. Nästa steg tyckte Kims föräldrar och God man var att få en arbetsförmågebedömning. På arbetsförmedlingen blev en psykolog och en arbetsterapeut involverad. Till dess att det fanns en plats så var inkomsten igen 0 kronor. Under tiden för arbetsförmågebedömningen, som är en annan typ av arbetsmarknadsåtgärd, får Kim aktivitetsstöd genom försäkringskassan. Den är på 57 kronor/dag, cirka 1197 kronor/månad. Är man inskriven på arbetsförmedlingen har man inte rätt till bostadsbidrag när man bor hos sina föräldrar Funktionsnedsättningen ger rätt till merkostnadsersättning exempelvis för att kunna ha en God man samt tandvårdsstöd från Regionen.

Inget försörjningsstöd om man har 10 000 kronor sparat

Som tur är har Kim föräldrar som betalar för mat och uppehälle. Annars hade alternativet varit att söka försörjningsstöd genom kommunen, vilket inte hade gått eftersom Kim har en sparad slant på 10.000 kronor.

Den andra vägen som är enklare för individen men ingen rekommenderar är att ansöka om aktivitetsersättning genom försäkringskassan. Aktivitetsersättning har en person som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta på den öppna arbetsmarknaden rätt till. Då hade Kim haft en inkomst som i dagsläget är på 8790 kronor per månad före skatt. I så fall finns även möjlighet att söka bostadstillägg. Inom aktivitetsersättningen kan personen få en arbetsförmågebedömning och arbetsträna efter sina förutsättningar. Eftersom ersättningen inte stiger nämnvärt kan man säga att Kim hade dömts till ett liv i fattigdom. Men inkomsten skulle i alla fall vara regelbunden.

Personer/myndigheter som är direkt involverade:

  1. God man
  2. Föräldrar har inte rätt till någon ersättning för merarbete (tidigare kunde man få ekonomisk ersättning från kommunen)
  3. Läkare som skriver intyg till alla instanser
  4. Handläggare Arbetsförmedlingen
  5. Psykolog Arbetsförmedlingen
  6. Arbetsterapeut Arbetsförmedlingen
  7. Skola eller plats för arbetsträning
  8. Handläggare aktivitetsersättning Försäkringskassan
  9. Handläggare aktivitetsstöd Försäkringskassan
  10. Handläggare merkostnadsersättning Försäkringskassan
  11. Handläggare bostadsbidrag Försäkringskassan
  12. Handläggare bostadstillägg Försäkringskassan

De personer/myndigheter som är indirekt involverade:

  1. Överförmyndarnämnden Kommunen
  2. Tingsrätten
  3. Kontrollinstans Arbetsförmedlingen
  4. Kontrollinstans Försäkringskassan
  5. Syokonsulent
  6. LSS-handläggare Kommunen

Personer/myndigheter som skulle kunna vara involverade:

  1. Socialtjänsten Kommunen
  2. LSS Råd och Stöd Region
  3. Anhörigstödjare
  4. Psykiatrin
  5. Polis
  6. Rättsväsendet
  7. Vuxenhabiliteringen

Vad kostar denna snirkliga snårskog av Svensk byråkrati? Vad kostar det i lidande och oro för personen och anhöriga? Ett system som är uppbyggt för personer som ofta har en funktionsnedsättning som innebär att de har svårt för nya människor, förändrade rutiner, svårt att förstå tid och framtid, svårt att förstå information och fylla i blanketter.

Oron att inte ha mat på bordet tär på psyket och kroppen

En fattig person är fattig därför att den saknar pengar. Att hela tiden slåss för sina rättigheter, vara orolig för att inte klara av att betala hyra, ha mat på bordet eller att ha en framtid det tär både kroppsligt, själsligt och psykologiskt på en människa. Att hela tiden vara i ett system som bygger på att man ska bevisa att man inte har förmågor och att aldrig kunna lyfta alla de positiva egenskaper och förmågor som man har leder till psykisk ohälsa. Att befinna sig i ett system som är byggt på att några fuskar gör att kontrollinstanserna blir fler och fler och möjligheten för personlig utveckling blir snävare och snävare.

Jag skulle kunna tänka mig att denna byråkrati kostar mer än de 8790 kronor + bostadsbidrag som är det mesta Kim kan få ut varje månad.

Fram för grundinkomst åt både vuxna och barn!

Det här är ett slöseri med mina skattepengar. Därför tycker jag att det är dags att ta upp frågan om grundinkomst. En människa som har en regelbunden inkomst som räcker till husrum och mat kan göra underverk och ägna sin tid åt att vara en produktiv medborgare istället för en del av ett byråkratiskt system.

Om alla som är svenska medborgare (ja jag menar barn också) skulle ha en grundinkomst som betalas ut genom skattemyndigheten så skulle vi kunna avskaffa försäkringskassan, arbetsförmedlingen och CSN. Socialtjänsten skulle kunna arbeta med att hjälpa personer istället för att bedöma, övervaka och betala ut bidrag.

Det skulle inte behövas kontrollsystem och tingsrätten, polisen och vården, framför allt psykiatrin, skulle få mindre att göra.

Får en fattig person inte ha det bra?

Varför är detta så kontroversiellt? Är det för att många personer skulle få lämna sina jobb? Eller för att det mindre struliga systemet skulle göra att politikerna fick mindre att göra? Eller kanske hänger det ihop med gamla tiders tankar att en fattig person inte får ha det för bra för då skulle den bli lat? Vi vet idag att en person som har trygghet mår bättre och är mer produktiv än en person som är otrygg. Långvarig stress leder till ohälsa. Fattigdom går att utrota.

Sverige har svikit

Sverige har som samhälle svikit Kim och alla andra som går runt, runt i ett trygghetssystem som består av byråkrati och kontroll istället för utveckling.

Enda lösningen för mig är grundinkomst för alla svenska medborgare. Med mindre byråkrati, mer tillit och en tro att alla personer kan vara produktiva medborgare kan vi skapa ett Sverige utan fattigdom med ett tryggt välfärdssystem som ser en hel människa och inte en bidragstagare.


Text: Kerstin Lindström
God man i Luleå

Foto: Andrew Khoroshavin från Pixabay