Maria Arisol fick aldrig den hjälp hon behövde för att bearbeta svåra upplevelser från det krig hon flytt från. Nu har det gått över tjugo år och hon frågar sig varför psykiatrin saknade en helhetssyn och ett transkulturellt perspektiv. 

Det var en kall vinterkväll i november månad, med mörkret som täckte Uppsala och endast ett svagt ljus från gatubelysningen som gav årstiden en kontrast och skymde mörkret. Jag hade då bott i Sverige i knappt två år och bakom mig hade jag lämnat  upplevelser av ett mångårigt krig som jag bevittnade redan innan mina ögon såg dagsljuset. Denna sena kväll hade jag låst in mig på toaletten efter en konflikt med mina föräldrar. Deras oro sträckte sig längre än psykiatrikern kom att förstå eller ens kunde föreställa sig. De saknade språket och varken förstod eller greppade det som jag gick igenom i min ensamhet som i närvaro av andra.

Jag och min osynliga ångest

Jag brottades under den tiden med återkommande mardrömmar och flashbacks om krigsupplevelser. Jag kunde i vaket tillstånd känna lukten av krut och  blod och höra ljud av bomber eka i mitt huvud. Jag fann mig i dåtid och i nutid på en och samma gång. Det tärde i mig och påverkade min vardag.

Kraven i skolan var höga och med ett knackigt bristande språk kämpade jag mig igenom undervisningen. Jag befann mig i Sverige men levde i en annan tid och på en annan plats. Svårigheter med koncentrationen och att hålla fokus brottades jag med i klassrummet. På rasterna tydde jag mig till en kompis som gick i en parallellklass. Vi fann varandra i att ha likartade upplevelser av ångest men förstod inte att vi egentligen även led av depressioner.

Som främlingar i skolvärlden slöt vi oss samman och blev starka i vår svaghet.

En natt som jag aldrig glömmer

Mina föräldrar knackade på dörren till toaletten och besvarades med tystnad. Tiden stannade och jag hörde ett ljud som följdes av att dörren öppnades. In kom två främmande personer. Jag frös av skräck och ångesten som jag kände fortsatte att eskalera.

De körde mig tillsammans med mina föräldrar till psykiatrin i Uppsala, avdelningen för inläggningsvård i Ulleråker som numera är ett bostadsområde.

Mitt första möte med psykiatrin

Jag minns så väl min tystnad i mötet med överläkaren som efter knappt en timme kallade in mina föräldrar i tolkens närvaro och sa att jag hade identitetskris.

Vad jag minns av denna inläggning var att jag bad om att få gå ut och ta frisk luft men stannade ute i minusgrader väldigt väldigt länge. Jag kände knappt av kylan efter ett tag. Jag ville inte leva längre. Jag kände mig varken förstådd eller sedd i min smärta, varken  av mina föräldrar eller av psykiatrin.

Efter en vecka kom jag hem och allt var som vanligt. Jag fortsatte att sova bort smärtan men blev aldrig lämnad i fred från  krigsminnena.

Jag blev aldrig remitterad för traumabehandling eller något annat. Fram tills jag var 25 år då jag själv sökte hjälp och fick samtalsstöd och terapi att bearbeta krigets upplevelser.

Hur kunde psykiatrin missa krigstraumat och bara släppa en ung tjej som inte förmådde att ensam hantera det som inte går att förstå? Visserligen låg det annat bakom mitt mående där krigstraumat  var en bråkdel av det komplexa tillståndet.

Att vara tonåring är att befinna sig i en svår tid, en omvälvande period i livet med stora förändringar i såväl det kroppsliga som på det mentala planet. Inte nog med det så utsattes jag för utmaningar att möta en ny kultur och integreras i ett land som skiljer sig i seder och bruk så mycket från det jag var van vid.

Men sanningen är att det inte var mötet med det nya som var största utmaningen utan svårigheten att hantera upplevelserna från kriget.

Text: Maria Arisol
Foto: Privat