Caroline Dyrshagen förklarar i denna artikeln om sin ADD (Attention Deficit Disorder). Förenklat en variant av ADHD utan svårigheter med hyperaktivitet och impulsivitet.
– Trots att jag haft den i många år har jag aldrig blivit riktigt klok på hur jag skall beskriva för andra människor hur det är att leva med det!
En av mina diagnoser är ADD. Förenklat förklaras det som att ADHD är extrovert medan ADD är introvert. Om ADHD finns det hur mycket fakta om som helst. I litteraturen, filmer, föreläsare, poddar, utbildningar med mera. Det finns till och med ADHD-lådor som man kan gå in i, för att få känna på hur det är att under några minuter ha diagnosen.
Men ADD då? Det sägs lite förenklat att en person med ADHD är extrovert medan en person med ADD är introvert. Jag har länge försökt förklara att på grund av ADD har jag ett liv fullt av oavslutade projekt.
Tvätta är en av flera utmaningar
Säg att jag skall tvätta till exempel. Jag börjar plocka ihop det som skall tvättas i badrummet. När jag sedan går ut i hallen ser jag ett papper. Det måste jag naturligtvis läsa, det kan ju faktiskt stå något viktigt.
Jo det var en räkning. Den måste jag ju betala. När jag sitter vid datorn ser jag att Ica har extrapris på köttbullar. Hmm, ja köttbullar och stuvade makaroner är ju gott. Jag klär på mig och går bort till affären. Plötsligt ringer en kompis.. ”Vill du komma över på en kopp kaffe? ” Gärna det säger jag. Skall bara in en sväng på affären först!
Vid ingången ligger det en korg med ny friterade munkar. Ta fyra för priset av två!. Det kan jag ju ta med och bjuda kompisen på till kaffet. Jag lämnar butiken med munkar och utan köttbullar.
Kompisen får mig att skifta fokus
Kompisen är gullig, hon har köpt två tröjor som hon undrar om jag vill ha. Det vill jag! Glad i hågen kommer jag hem. Men nu måste jag ju hitta en plats att hänga tröjorna. Vilket innebär att jag måste plocka ut allt i garderoben för att få plats för de nya kläderna!
Vid det här laget har tvättiden passerat för länge sen! Smutskläderna ligger där de legat hela tiden – över hela lägenheten. Och jag är vrålhungrig eftersom det enda jag fått i mig på hela dagen är ett par flottiga munkar.
Tröjorna jag fick var på tok för små och hela sovrummet är belamrat med allt – ja det som tidigare hängde prydligt i garderoben…
Saknar en startmotor
För någon månad sedan fick jag höra en beskrivning av den största skillnaden mellan ADHD och ADD. Nämligen att ADD är som ADHD fast utan startmotor. Detta kan kanske låta märkligt om man läst min tidigare beskrivning av mitt liv och hur jag far runt som ett torrt skinn.
Och jag har ju inte heller några problem med att ta mig iväg och vara social. Snarare tvärt om!
Åtskilliga är de gånger jag bestämt mig för att ”idag skall jag bara vara hemma och ta det lugnt. Måla lite eller kanske diamond painta! Men så efter någon timme börjar det krypa i mig…
Var ju länge sen jag träffade granne ett tänker jag. För att inte tala om granne två eller granne tre heller för den del. Plötsligt ringer telefonen, det är en bekant som har mycket att förtälja.
Dessa samtal kan bli upp emot ett par timmar långa. Så jag sätter mig bekvämt tillrätta i soffan! Efter cirka 20 minuter tänker jag att ”här hoppar det inga halta löss”. Jag pluggar in lurarna i öronen och börjar fixa till mig. Jag har bestämt mig för att ta en sväng in till stan, medan jag talar med min vän.
Här visar jag prov på en otrolig effektivitet!
På lite knappt två timmar hinner jag fixa ”ytan” dvs sminka mig, välja kläder och smycken (Jag går ogärna ut utan smink. Känner mig lite mer tillfreds med mig själv när jag gjort mig iordning.)
Har en gigantisk garderob att välja från. Och så är det ju smycken, väska och skor som skall matcha! Jag lämnar lägenheten, tar bussen in till stan, besöker två butiker förutom tobaksaffären där jag köper snus! Och sätter mig på bussen hem. Fortfarande talande med samma vän.
Tröttheten sätter in
Nu är jag trött, borde nog gå hem och vila huvudet lite. Men vän ett, två och tre då.? Jag avslutar samtalet med kompisen efter cirka två timmar och fyrtio minuter. Och sen hastar jag vidare till de andra vännerna! Summan blir att min sköna vilodag på sofflocket blir totalt söndertrasad och jag känner mig ungefär lika pigg som en våt fläck. Jag har inte lyckats fylla på vare sig kroppen eller knoppen med någon energi!
Men, tänker ni säkert. Människan skriver att hon inte har någon startmotor, och sen far hon runt överallt och ingen stans, hur går det ihop? Mitt svar, det går inte ihop. Det är totalt ologiskt! Jag kommer i stort sett inte igång med något praktiskt i hemmet. Jag kommer inte iväg ner med soporna, utan slänger ut dem på balkongen, jag kan gå och vara vrålhungrig i tre dagar, fast jag har mat i frysen.
Svårt för att planera och organisera
Och när jag väl har tillagat något, och satt in det som blivit kvar i kylen för att ätas senare. Ja, då blir resterna stående i kylen tills det praktiskt taget går ut av sig själv. Jag har tack och lov diskmaskinen, men inte ens det är någon självklarhet att jag kommer till skott med. Har ett antal gånger fått slänga bestick, tallrikar och lådor för att de har stått och möglat i maskinen. När det enda jag behövt göra var att starta igång åbäket!
Jag har en bekant som vid ett flertal gånger tjatat och hackat på mig. ”Men varför tillhör du ett LSS-boende, du behöver väl inte ha hjälp av en massa personal, du kan väl sköta dig och ditt hem själv?” Men det är ju just det jag inte kan! Utåt sett är jag nog en ganska en högeffektiv person. Men allt syns ju inte på utsidan.
Personalen hjälper mig mycket
Min personal är min startmotor! Utan dem skulle jag vada bland sopor. Kläderna skulle vara så skitiga att de skulle kunna stå av sig själva. Och jag skulle förmodligen lida av akut näringsbrist. Eftersom jag aldrig skulle få till någon vettig mat, utan på sin höjd äta någon smörgås och ett par chips påsar i veckan! Så till min personal. ”Ni är alla värda er vikt i guld! ”… ❤️
Testa gärna ADHD-lådor!
Numera finns det så kallade ADHD-lådor där man kan gå in och uppleva hur jobbigt det är att bli ”överfallen” av alla intryck. Och jag rekommenderar alla som har möjlighet att testa. Det är nämligen ett rent helvete.! Jag vet, för jag lever i det hela tiden. Skillnaden är att om jag hade haft ADHD hade jag förmodligen reagerat på ett sätt som synts utåt på ett helt annat sätt.
Naturligtvis är problematiken helt olika från person till person. Det jag har jätteproblem med, kan andra tycka är en struntsak och vice versa. Givetvis är båda diagnoserna lika djävliga att leva med. Men jag är övertygad om att folk har mycket mer kunskap om ADHD än ADD.
Varje person med diagnos är unik
Och eftersom jag ju funderat på detta med min ADD den sista tiden började vi tala om en gång i början av vår bekantskap. Vi skulle äta lunch på en restaurang en solig sommardag! Glada i hågen slog vi oss ner på uteserveringen, kollade menyn och beställde.
Det här skulle bli gott! Maten kom in och vi satt och småpratade. Men jag kände ganska snart att jag började tappa fokus. Det var ju inte bara hon och jag som satt därutVid bordet bredvid satt det ett par som i mitt tycke, talade väldigt högljutt om en illa omtyckt släkting. En man några bord bort börjar snörvla och hosta, medan någon annan ilsket slamrar med besticken.
All energi tog slut av för många intryck
Exempelvis fick jag för drygt två år sedan en ny god man. Hon är är varm och förstående på alla sätt, så det är inga problem. För någon vecka sedan träffades vi och tog en fika. Och eftersom jag ju funderat på detta med min ADD den sista tiden. Började vi tala om en gång då vi i början av vår bekantskap. Skulle äta lunch på restaurang Bryggan en solig sommardag! Glada i hågen slog vi oss ner på uteserveringen, kollade menyn och beställde. Det här skulle bli gott!
Maten kom in och vi satt och småpratade. Men jag kände ganska snart att jag började tappa fokus. Det var ju inte bara hon och jag som satt därute. Vid bordet bredvid satt det ett par som i mitt tycke, talade väldigt högljutt om en illa omtyckt släkting.
En man några bord bort börjar snörvla och hosta, medans någon ilsket slamrar med besticken. Ett barn börjar gråta, någon häller upp ett glas bubbelvatten. Och över hela härligheten svävar det två skrikande fiskmåsar som då och då gjorde djupdykning ner mot bordet och vår mat
Så när vi väl skulle börja tala ekonomi, ja då var jag helt slut i huvudet. Hade jag haft ADHD hade hon kanske sett på mig att allt var kaos och att jag var på väg att gripas av panik.
Mitt osynliga kaos
Men då mitt kaos till större delen spelades upp på insidan. Trodde hon på sin höjd att jag kanske inte tyckte om barn. Eftersom min enda reaktion överhuvudtaget utåt, var mitt sura mumlande ”håll käften unge”. Så här efteråt kan man naturligtvis skratta åt det. Men det är inte alla gånger så lätt att framleva livet i ett osynligt kaos!
Tur är det väl att jag har en förmåga att kunna se det tragikomiska i allt elände. Jag må falla hårt. Men efter ett tag brukar jag samla ihop delarna och resa mig igen!
”Livet behöver ju trots allt inte vara perfekt för att vara underbart… ”
Text: Caroline Dyrshagen
Foto: Staffan
1 kommentar
Mattias kulander
Mycket bra att få läsa om en annan persons beskrivning av sig själv och många gånger känna igen sig!