Precis som många andra blev jag förfärad över omfattningen av antalet hemmasittare från skolan, som TV4 Kalla fakta presenterade i början av december förra året. Majoriteten av barnen med hemmasittarproblematik har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, visar undersökningar som Karolinska institutet gjort. Många av dem mår även psykiskt dåligt på grund av att de inte klarar av skolmiljön.

Riksförbundet Attention har sedan flera år påtalat brister i skolan som berör barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Attention agerade snabbt på TV4 Kalla Faktas granskning och skrev en mycket bra debattartikel om hemmasittare och vad som orsakar att de hamnar där.

Jag delar Attentions syn på att lärarutbildningen ska reformeras och ge blivande lärare goda kunskaper om NPF.

Jag delar Attentions syn på att Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) ska ge stöd till skolor som har svårigheter att ge barn som är stressade och mår dåligt rätt stöd.

Jag delar Attentions syn på att skolans huvudmän ska se till att all personal som arbetar med barnen i pedagogisk verksamhet får utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).

Jag delar också Attentions syn på att närvaro och frånvaro ska registreras och dokumenteras för alla elever i hela Sverige så att statistiken blir synlig. Den ska självklart inte ligga på varje enskild skola, som TV4 Kalla fakta påvisar att det gör i många kommuner.

Kommunerna klarar inte uppdraget för hemmasittare

Däremot tror jag inte att kommunerna klarar av att genomföra de nödvändiga förändringarna själva. De är visserligen skyldiga enligt skollagen att se till att alla barn klarar skolans mål och inte slås ut ur skolan och blir ”hemmasittare”. Men det har gått många år utan att det har hänt tillräckligt mycket inom skolan.

Specialpedagogiskt lyft, fler utbildade speciallärare och en reformerad lärarutbildning (som Attention ännu inte fått gehör för av regering och riksdag) kommer att ge resultat på lång sikt men många av barnen med NPF kommer att ha hunnit gå ut skolan innan förändringarna har genomförts.

Stressade vuxna stressar barnen

Det finns även ett annat stort problem som i hög grad påverkar barn med NPF och det är att lärare får det allt stressigare på arbetet och har svårt att orka med att undervisa krävande grupper. Den ökade stressen och missnöjet bland lärarna med arbetsmiljö och låga löner visar sig i att flera lärare är på gränsen till utmattning, varnar bland andra Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Risk för affektsmitta mellan elever och lärare är uppenbar, enligt min mening.

Min bild är att skolan, i alla fall grundskolan, är kraftigt underfinansierad och i kris. Så länge det pågår kommer många reformer för bättre NPF-kompetens att mer eller mindre bli ineffektiva.

Mer statlig finansiering nödvändig

Mitt förslag är att vid sidan om Attentions kravlista, ställa krav på statlig finansiering och styrning av att pengar ska användas till:

  1. Bättre arbetsmiljö för lärare och fritidspersonal
  2. Högre löner, speciellt till lärare och annan personal som pluggar specialpedagogik och NPF-kunskaper och inte minst genomför förbättringar i verksamheten.
  3. Bättre studiemiljöer för barn med NPF. Tillgång till speciallärare, specialpedagog, hjälpmedel, anpassad pedagogik, mindre grupp utan långa handläggningstider. Det ska heller inte få förekomma att det utlovas stöd på elevhälsomöte som sedan mer eller mindre minskas ner på eller slopas under terminens gång på grund av resursbrist på skolan. Avtal ska hållas.
  4. SPSM ska förstås fortsätta att undervisa skolpersonal om smarta arbetssätt. Men det är långt ifrån tillräckligt för att komma åt problematiken med att fler blir hemmasittare. Det bästa är om förändringen kan ske både nerifrån och uppifrån. De lärare och rektorer som vill förändra ska snabbt kunna få ta del av stöd via staten och stimuleras att gå kurser i lågaffektivt bemötande och anpassad pedagogik. Det är viktigt att få igång en positiv utveckling underifrån.
  5. De lärare som inte förstår nyttan av lågaffektivt arbetssätt och små grupper med anpassningar är svåra att förändra genom att SPSM och Skolverket ger pekpinnar. Det bästa är att stimulera lärarna genom lönehöjningar kopplade till ett modernare/vetenskapligare arbetssätt. Det samma för rektorer. På utbildningsförvaltningsnivå ska det dock vara styrt uppifrån, det vill säga genom Skolverket/Regeringen. Ren frivillighet från kommunernas sida tror jag inte längre på. Den frivilligheten leder enbart till att det kommer att se mycket olika ut i olika kommuner och stadsdelar. Redan idag skiljer det sig mycket mellan varje enskild skola.
  6. Hur mycket statsbidrag som behövs för att genomföra punkterna 1-5 plus Attentions krav kan till exempel Ingvar Nilsson, nationalekonom som räknat på samhällskostnader av satsningar kontra nedskärningar på förebyggande åtgärder, få räkna ut.
  7. Attention som har god erfarenhet av lobbyarbete bör använda alla sina kanaler för att påverka främst politiker och sakkunniga inom skolan. Det är också bra med en strategi för åtgärder inom nuvarande system. Vissa saker går att genomföra redan i nuvarande bristfälliga system. Och det perfekta skolsystemet kommer vi att få vänta på. Attention har i dagsläget täta kontakter med forskarvärlden men skulle i högre grad behöva få gehör hos personer som jobbar med skolverksamhet. Min bild är att det går oerhört sakta, vilket är frustrerande. Jag hoppas verkligen att det vänder snabbt.

 

Text: Thomas Gustafsson

Foto: Tua Lilja