Åsikt, Debatt

Hetero-mannen besöker Kim 

Händer som programmerar midi på dator.
Per Hansson
Text

Hur blir människor som inte är som jag påverkade av psykisk ohälsa? Jag har nämligen tur i sammanhanget. Som cis-man, heterosexuell och så vidare. Som nyfiken på andras perspektiv vill jag ha samtal med just medmänniskor som ligger utanför mallen som jag lever inom. Först ut är Kim som har mycket att berätta. 

Vägen till Kims boning slingrar sig verkligen fram på riktigt. Slingrar sig genom ett landskap som säkert andades vår i går. I dag är det grå senvinter. Det första som möter mig efter att jag klivit ur bilen är en vintrig sittplats som inte alls lockar. Sen… Välkommen! Kom in! Värmen hos Kim själv och hennes lilla hem i skogen står i stark kontrast till den frostiga bänken utanför. Kim och den atmosfär hon skapat för sig själv lockar desto mer än sittplatsen i den grå dagen där ute. 

Bänk skapar atmosfär utanför Kims hem. Foto: Per Hansson

Musik och spiritualitet dominerar hennes lilla lägenhet. I ett hörn huserar exotiska trummor och en sitar tillsammans med några fodral med oklart innehåll. I andra änden ett par elbasar i ett ställ. Mitt emellan en studio där hon kan sitta och fara iväg i tankarna till sina ”musor” utanför fönstret när hon inte skapar och producerar musik. Musorna är ett par hästar som just nu står lugnt och mumsar hö. 

Att vara en normperson

Jag har konstaterat att jag förutom min psykiska ohälsa är ganska mycket normperson. Till det yttre är jag absolut det. Det är bekvämt att vara man. Etnisk svensk och hetero. Jag är född som man och känner mig som man, jag är alltså en ”cis-person”. Det påverkar förstås mina perspektiv på saker och ting men det har kommit på senare tid att jag fattat hur pass ”handikappande” det kan vara att vara privilegierad när det gäller att ha förmåga att ha empati fullt ut. 

Att kunna se andras perspektiv på saker är något som är väldigt viktigt av många anledningar. Varför är det till exempel svårt för en del att vara öppna runt sin psykiska hälsa medan jag personligen inte har det minsta problem. Privilegierade jag. 

Jag vill att fler ska förstå att det är svårt att förstå. Utan att behöva se samhället underifrån och från sidan som jag själv tvingats göra för att kunna förstå. Därför vill jag skriva om dem som inte är som jag. 

Att vara utanför normen

Kim är homosexuell. Det är faktiskt okej att säga flata nu, säger Kim, även om ordet inte riktigt hittat hem i det politiskt korrekta hörnet i mitt medvetande. Kim är alltså flata enligt sin egen benämning. Ett ord som fram till inte allt för länge sen användes som skällsord precis som bög gjorde. Queer-världen gjorde så att de helt enkelt omfamnade och avväpnade orden. Tog över dem. 

Det händer alltså grejer men för lite och för sakta. Normbrytande sexualitet är fortfarande stigmatiserande. 

Kim utmanar och bryter normer, dels för att hon är född som just Kim och blir kär i människor av ”fel” kön. En cocktail av att vara född som just Kim och antagligen uppvuxen med bland annat stresspåslag gör att hon dessutom har fler normbrytande personliga egenskaper. Om de senare ställs mot samhällsnormerna kallas de bipolär sjukdom typ 2. 

Hur funkar det då att vara normbrytande i sin sexualitet och dessutom ha en normbrytande funktionsvariation? 

– När kom du ut som homosexuell? 

– Jag kommer inte ihåg riktigt, men i 16-17-årsåldern tror jag. 

– Hur reagerade din mamma? 

Hon sa att hon hade vetat. Att hon älskade mig oavsett. Senare har hon väl oroat sig för vad andra ska tycka ibland. 

– Var det något särskilt som fick dig att ta steget? 

En stor del var att jag inte orkade spela med i killsnack och sånt med andra tjejer. 

Redan då verkade Kim ha varit någon som inte bryr sig överdrivet mycket om vad andra tycker. Trots ett ödmjukt sätt backar hon inte för att vara sig själv. 

– När bröt det bipolära ut? 

– Nånting hände när jag var 21. Min kärlek gjorde slut helt plötsligt. Dessutom blev jag och mamma vräkta. Sjukt stressande… 

– Hur yttrade det sig? 

– Lång depression första gången. Sen en rejäl rekyl. Klappade igenom till en lång depression. Tre månader nånting. 

Det här är troligen ett exempel på att den genetiska delen av bipolär sjukdom kan ligga latent och bryta ut under stress, resonerar Kim. Det är också vad forskningen säger. 

”Jag känner mig inte riktigt hemma i nån kulturell klick”

Vid intervjun väljer Kim att vara anonym, delvis på grund av jobbet och en chef som visat tecken på att inte vara så förstående. Bland kompisar och nära har hon dock inte brytt sig om att hymla med vare sig sin psykiska ohälsa eller sin sexualitet. Hon identifierar sig heller inte med dessa normbrytande egenskaper. De definierar henne inte. Kan det här kanske vara anledningen till att hon känner sig som en ”alien” i tillvaron? 

Jag känner mig inte riktigt hemma i nån kulturell klick som i metalvärlden, gaycommunityt eller feministerna med mera. Jag skulle vilja hitta min ”tribe” nu. Jag har flackat runt tillräckligt känns det som. 

Flackat runt har hon gjort både geografiskt och själsligt. 

– Men musiken är en frizon och kanske börjar jag hitta min tribe där. 

Kim har skaffat sig en ordentlig livserfarenhet genom att söka och flacka runt. Hon kan gott misstas för 28 eller nåt men är faktiskt 40+ och har hunnit med en del. I sökandet har det funnits inslag av lättare drogbruk och alternativmedicin. Utanför skolmedicinen har hon hittat ett preparat som verkar fungera, men det går vi inte in på i detalj här. 

Från energi till depression och tillbaka

Okej… Sjukdomen då… Bipolär sjukdom typ 2. Jag frågar hur den yttrar sig för henne. 

– Långa cykler. Några månader. Det börjar med hypomani, sen däckar jag djupt i depression. Några gånger så djupt att jag inte har velat leva. 

– Har du gjort något självmordsförsök? 

 Ja, ett när jag var ung. 

Jag låter det där med självmord vara och frågar om hon märker när episoder är på gång. 

– Ja. Allt går snabbare i hjärnan och jag ser mönster. Det kommer bra idéer. På riktigt alltså. En jävla energi. Jag vill hjälpa hela världen. 

– Medicinerar du? 

– Jag skulle önska att något stabiliserande skulle funka men är det inte allergiska reaktioner så är det skräck för blodprov. 

– Har du några strategier då? 

Egentligen inte förutom att jag märkt att Quetiapin dämpar fast det egentligen är en antipsykotisk medicin. Jag kommer att börja om med det nästa gång…. Jo förresten. Rutiner och sömn är jätteviktigt. Det sköter jag. Jag och min psykiater har satt ihop en ”krisplan” som satt sig i bakhuvudet. Det borde alla göra. 

Ja, ”nästa gång”. Man blir nämligen aldrig fri från bipolär sjukdom i egentlig mening. Det man kan göra är att hålla sig besvärsfri på olika sätt. En del lyckas med det för resten av livet efter att de hamnat under behandling. Kim räknar inte med det. Inte jag heller. Det medför också en rädsla och försiktighet som jag tänker fråga mer om, men innan jag hinner det så ställer Kim en fråga till mig. 

-Har du nåt som du använder annat än medicin? frågar Kim. 

-Ja jag har lärt mig att märka när hypomanier är på gång. Jag får knäppa idéer. Eller genialiska. Lite som du. Jag ifrågasätter vad det är av de där två, svarar jag. 

-Vad gör du då? 

-Avslappningsövningar och att vara vaksam, typ. 

Det där med vaksamhet kan vara rätt jobbigt. Det har vi gemensamt. Vaksam för känslor. Är jag glad på riktigt eller är det symtom? 

– Jag är rädd också, säger Kim. Rädd för kärleken. 

Oj. Det där känner jag igen. Neurologiskt händer i stort sett samma sak vid hypomani som vid förälskelse. Hypomani kan triggas av bland annat sex och sexuell attraktion. Att sen tro att man är kär på riktigt kan ge rätt trassliga konsekvenser. 

– Att vara rädd för kärleken är ju inget vidare. Varför är du det? 

– Det är för hypomanierna och att däcka i depression efteråt. 

– Alltså inte direkt för det där med att bara TRO att det är kärlek? 

Kim har inte varit med om det. Inte heller den promiskuitet som kan höra ihop med hypomanier. Bland andra dåliga idéer som kan verka alldeles ypperliga i det tillståndet. 

– Hur funkar det med relationer för dig? 

– Hm, det funkar ju inte så bra. 

– Det kan ju vara ett besvärligt område för bipolära. 

– Nja, det är nog inte det bipolära för mig. Vi har bara inte haft samma mål och så. Ett par stycken har velat ha barn till exempel, men det vill inte jag. 

Vi pratar ett tag om anknytningsmönster och hur de kan ställa till det i relationer. Dessa finns ju där även hos oss som bryter mot normer på olika sätt. Det är ett eget kapitel som inte får plats här. Anknytningsteori är dock ett intressant ämne för dem som är intresserade av personlig utveckling. Detta oavsett om du tvingats in i utvecklingsresan av psykisk ohälsa eller har klivit på frivilligt. 

Kim har en frizon i musiken. Foto: Per Hansson

Kim skriver, spelar in, producerar och remixar musik. Hon är en doldis som är väl ansedd hos större namn. Multiinstrumentalist som hon är fixar hon allt från ax till limpa men samarbetar gärna med andra artister. ”Collabs”. Här anar jag ett viktigt utlopp för Kim. 

– Musiken då? Vad har den för roll i ditt liv

– En stor och viktig roll. Där får jag terapi. 

– Vill du få ut några särskilda budskap i texterna? 

– Inte medvetet, men det blir så ibland ändå. Ibland kommer det ut nåt om psykisk ohälsa eller HBTQ också. Men egentligen är det liksom ett flow bara. Det är terapeutiskt att det kan komma ut ofiltrerat. 

Nu har det gått nästan två timmar av fokuserat och intressant samtal. Både Kim och jag börjar bli sega i skallen. Det är dags att avrunda. Kim bjuder på en delikat vegetarisk lasagne med kaffe efteråt. 

Kim får ett meddelande om att en remix hon gjort av en annan musikants komposition kommit upp på bandcamp. Vi lyssnar och jämför med originalet. Jag säger att det märks att hon lagt sin prägel på den. Hon verkade tycka om att jag sa det. 

Hemma igen börjar jag sortera intrycken. 

Kim känner inte att hon passar in, men ändå känns hon väldigt ”vanlig” och tillgänglig på många sätt. Hon har utmaningar att förhålla sig till, fler än jag har, och har skapat sig ett bra liv ändå. Hon har två normbrytande personliga egenskaper som i sig är stigmatiserande i ögonen hos en alltför stor del av samhället. 

Ja. ”Personliga egenskaper”. Bipolär sjukdom blir som sagt ett funktionshinder först när den ställs mot samhällsnormerna. 

Jag känner att jag och andra har mycket att lära av Kim. Kan man lära sig attityd? Jag tror det till viss del. Hjälper det att inte låta sjukdomen definiera en? Inte låta den bli ens identitet? Jag har sett flera exempel på det. 

Vi hade klart mer att prata om än vad som ryms i ett samtal på två timmar. För vad som skulle vara en intervju utvecklade sig faktiskt till ett samtal. 

Sån är Kim. 

Kim heter egentligen något annat.

Text och foto: Per Hansson

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar