Covid-19- pandemin har mer än mycket annat pekat på det segregerade samhälle vi har i Sverige. Yngre ställs mot äldre, de som kan arbeta hemma mot dem som måste infinna sig på en arbetsplats. Speciellt synliga blir orättvisorna i det digitaliserade samhälle som växt fram och lämnat många utanför.
I ett slag skulle alla sluta att vara tillsammans. Bibliotek, studieförbund och många samlingsplatser för äldre stängde. Det drabbade också extra hårt personer med psykisk ohälsa. Många hade vant sig vid att umgås, fika, äta en bit mat. De kunde också få hjälp med datorn för att leta information på nätet, betala räkningar med mera. Nu fanns inte längre denna möjlighet på många håll.
Ska träffpunkterna hålla öppet?
Under hela pandemin har dock många träffpunkter inom socialpsykiatrin varit öppna. Ett exempel är Uppsala. Motiveringen har varit att det är en samhällsviktig verksamhet. Jag tror att det är en riktig bedömning – om ansvariga anpassar besöken till den rådande pandemin. Många personer med psykisk ohälsa behöver den mänskliga kontakten mycket mer än andra grupper i samhället. Får de den inte under ordnade förhållanden kan alternativen bli sociala samkväm hemmavid, inte sällan i trånga enrumslägenheter.
Många personer som besöker träffpunkterna behöver också hjälp i ett föränderligt samhälle. De har varken egna datorer eller smartphones. Förklaringen kan vara att de inte har råd eller inte har de kunskaper som krävs. Alla vi som lever i en datoriserad värld sen decennier tillbaka glömmer lätt att vi själva en gång var nybörjare. Men det var mer accepterat då eftersom vi var så många. Nu tvingas en ny grupp abrupt in i detta – i ett läge då det nästan anses onormalt att inte ha all dyr utrustning, kunskaper eller åtminstone någon som visar en då man inte kan. Det är inte alltid lätt att lära nytt när man är medelålders eller äldre och kanske ensamstående. Mår man dessutom inte bra och äter mediciner som minskar orken och koncentrationsförmågan kan det kännas ouppnåeligt.
Större samhällsinsatser krävs
En ännu större satsning krävs för att inkludera alla i det digitala samhället. Men det kommer ändå alltid att finnas personer som inte har de fysiska, psykiska eller ekonomiska förutsättningarna att klara av vår digitala värld. Politikernas inställning att ”alla måste” för att det ”inte finns någon återvändo” är beklämmande. Man kan alltid styra samhället framåt eller bakåt. Vi vill digitalisera samhället för att det har så många fördelar för oss som vuxit in i det. Men parallellt med detta samhälle måste det finnas en värld också för folk utan dessa resurser. Och det är våra politiker som måste styra rätt.
Mer ekonomiska resurser!
Det är nödvändigt att lägga mer resurser på utbildning i datorkunskap till alla som idag befinner sig i ett digitalt utanförskap. Det kan röra sig om att få fram samhällsinformation på nätet eller att betala räkningar digitalt. Men vi behöver också förse alla med verktygen för att göra detta. Det kan handla om fler datorer och datorlärare på träffpunkter, bibliotek och studieförbund, kanske en subventionerad ”hemdator” eller en smartphone. Men bankerna måste också tvingas till att tillhandahålla kontanter. Dyrt? Ja! Men vad kostar det att hålla en stor grupp människor i utanförskap? Mitt i all den underbara digitala utvecklingen som många av oss älskar behöver vi ändå också ställa oss frågan: Varför måste allt gå så fort?
Monica Atterberg
Foto: Gerd Altmann från Pixabay