Vad gör polisen vid brott där det finns människor med psykisk ohälsa? Magnus Almendal har intervjuat polisen Jens.
Kommunikation är det viktigaste i polisens redskap.
Lyssna på vad polisen vill.
Varför bär Polisen vapen?
Själv har jag alltid velat få reda på hur polisen arbetar. Och nu när jag som reporter vill komma in på intervju, för att se hur de bemöter personer med psykisk hälsa möts jag av en låst dörr. Med en liten försynt knapp, där det står ”Polisen”. Det surrar till när jag trycker.
”Ja, det var hos polisen.”
”Jag heter Magnus och är reporter på Vox Vigor. Jag har bokat möte för intervju med Jens.”
”Jag ska titta om han är tillgänglig”, säger rösten, ”så återkommer jag.”
”Att det ska vara så svårt att nå polisen, det visste jag inte”, tänker jag medan jag väntar på Jens.
Efter en stund kommer en trevlig man ner och öppnar dörren på vid gavel.
”Du heter Magnus, vad?”, säger han med ett glatt leende, som jag genast besvarar. Jag frågar Jens varför de måste ha den säkerheten, som jag nu råkat ut för.
”Det är för att skydda oss själva” menar han. Så inte vem som helst kommer in till polisen.”
Visad till ett vitt kalt rum
Jag skrattar till när jag hör att Jens varit inne på Vox Vigors hemsida, för att se vad det var för tidning jag arbetade på. Jag blir visad till ett vitt nästan kalt rum, förutom ett polismärke på väggen. Jens ser min förvåning. Där förklarar han att ingen utomstående får komma in i polishuset, utan de har ett speciellt rum för intervjuer och med journalister, och det är där vi sitter nu.
Bemöts alla lika?
”Vad skulle hända om en brottsling har psykisk ohälsa eller är funktionshindrad?” börjar jag. “Skulle ni behandla dem olika?”
Jens skrattar.
”Det viktiga att alla bemöts lika. Som polis är prata och kommunikation vårt första steg. Och då gäller det att behandla alla lika. ”Därför gäller det att lyssna på vad vi säger. Vi ska också ha kommunikationen, som ett initialt, som första tänk”, förklarar han.
”När vi möter olika personer måste vi anpassa oss efter händelsen. Som när vi möter barn, försöker vi visa att polisen inte är läskiga, även om vi har vapen. För de skyddar och hjälper.”
”Vad gör ni då när ni möter vuxna?”
”Då måste vi anpassa oss efter situationen. Att vara hård och bestämd kan vi vara. Men inte för att vi vill ta vill våld. Det gör vi helst inte.” ”Eftersom kommunikationen är viktigast, ska man inte vara rädd för att möta Polisen. Inte ens med våra vapen. ” ”De finns till för att vi ska skydda en människa”.
”Om det är en funktionshindrad brottsling, exempelvis rullstolshindrad brottsling?”
”Vi måste anpassa oss, ”säger Jens. ”Vi kontaktar en förundersökningsledare för hur vi ska göra rätt juridiskt. Sedan får vi anpassa rätt fordon, så att brottslingen kommer med. Det kan vara bil, buss, eller liknande.”
Om polisen upptäcker en person har psykisk ohälsa
Jag vet att ni ser om en person druckit för mycket eller är narkotikapåverkad. Kan ni upptäcka om en person är behov av stöd, på grund av sin psykiska ohälsa? Vad gör ni då?
”Jag möter dagligen på personer med psykisk ohälsa på olika nivåer. Vilket gör att jag lär mig mer för varje dag.”
”Vad gör du då?”
”Som tidigare, vi börjar med kommunikation. Märker vi om de inte behöver behandling, ett psykologiskt skyddsnät. Som besök till läkare eller vuxenpsyk. Det är också här på vuxenpsyk, som det är öppet dygnet runt. Här är ingenting onormalt eller konstigt. Vi poliser hjälper ofta till med handräckning, vilket betyder att vi följer med till läkaren. För undersökning. Och behövs det kan vi vara kvar hos psykiatrin i flera dagar. Ifall sjukvården behöver bestämma om de kan ta över i psykiatrins ansvar, eller om brottslingen följer med oss igen. Personen är då kvar under vår bevakning. Och att den personen inte är gripen, då hen är i behov av vård.”
”Oftast handlar bevakningen bara om någon dag. Det handlar om att en person först är gripen och sedan är i behov av vård från psykiatrin. Då följer polisen med. Och kan till och med bli kvar på psykiatrin med bevakning, någon dag. Vi är kvar för att se om personen behöver psykiatrisk vård. När läkaren ställt sitt utlåtande, vet vi om personen blir kvar på psykiatrin, och får vård. Eller om person först är gripen och kan anhållas.”
”Polisen kan även kallas till gör överlämnandet till psykiatrin via en handräckning. Då är polisen mellanhand, och hämtar en person som ska lämnas över till psykiatrin. I samband med att polisen gör överlämnandet till psykiatrin. Och inom psykiatrin. Lämnas personen till psykiatrikers ansvar. Då kan polisen lämna, för nya uppdrag, eller larm”, som Jens själv beskriver det.
Det är polisens roll att gripa personer, åklagare bestämmer om en person ska släppas på fri fot eller vara fortsatt anhållen (inlåst). När en person som är anhållen bedöms vara i behov av akut psykiatrisk vård förs den till vuxenpsykiatrin vid Akademiska Sjukhuset. Då är vi från polisen med på plats för att vi ansvarar över personen.
Alla människor kan begå brott, och ska därför behandlas lika
”Jag har funderat vad som händer med brottslingar som har psykiska och fysiska funktionshinder. Behandlas de olika bara för sin funktionsvariation?”
”Nej”, säger Jens bestämt. ”De bemöts som alla andra. Till och med om de har en fysisk skada, eller om man sitter i rullstol.”. ”Personen i rullstol kan begå brott, precis som alla andra.” ”Om en person vi möter har en psykos, gäller det att bemöta personen där och då”, fortsätter han.
”Det viktigaste är att säkra personen. I andra hand att säkra platsen, och i tredje hand att ta hand om brottet. Därför är fortfarande kommunikationen viktigast. Det är inte alltid vi griper personer på plats, utan de får hjälp och stöd. I de fallen kontaktar vi en nära släkting, en kompis som kan hjälpa dem. Eller till de sociala. Det viktiga för oss att personen kommer tryggt hem. ”De kan också bli kallad till en domstol och en enhet. Om en person har en psykos är det fortfarande kommunikation som är viktigast, men de kan få handfängsel för att inte skada sig själv och andra.
Varför skriver journalister och säger tv-reportrar som de gör?
Spänt lyssnar jag på honom.
”Jag har hört ”Ung man”, ”flicka 14 år”, eller ”Brottsling får inte stanna i Sverige efter avtjänat straff (vilket är utpekande), varför står eller berättas det då aldrig om en brottsling har en psykos eller ett funktionshinder?” fortsätter jag.
”Det får du fråga media, eller så är det inte relevant”, svarar han bestämt. Det blir en lite konstig paus, då jag blir överraskad av svaret. Men ärligt Jens, jag bestämde mig att skicka frågan vidare till flera medierna. Sagt och gjort. Därför har jag frågat flera media, och journalister. Bland annat TV 4, SVT, DN och Mitt i Söderort. Vissa har inte svarat alls, medan andra har precis som Jens sagt att ”de inte nämner det om det inte är relevant”.
Vad har polisen för utbildning om psykisk ohälsa?
”För att bli polis, har ni någon internutbildning? frågar jag igen.
”Jag har en 2,5 års utbildning, för att bli polis” svarar han. ”Precis som alla poliser har jag gått en kurs som tar upp psykisk ohälsa på polisutbildningen. Men den tycker jag var för kort”, säger han och ler. ”Finns det föreläsningar i ärendet?” frågar jag.
”Ja, om psykisk ohälsa. Vi får även lära oss om vissa diagnoser. ” ”Men jag tycker utbildningen var för kort.” ”Det skulle vara bra med mer utbildning, även om vi får lär det oss praktiskt varje dag.”” Inget är förutbestämt”, fortsätter Jens. ”För att möta och bearbeta våra upplevelser har poliserna möte innan varje pass, där vi pratar med varandra. På så sätt stöttar vi varandra, eftersom vi upplever mycket eländen. ”
”Vad händer om ni möter på någon som begår ett pågående självmord? Exempel tagit för mycket sömntabletter?”
”Vi försöker alltid rädda personen. Jag menar att vi i första hand vill att personen följer med frivilligt till psykiatrin. Om personen inte vill följa med kan vi ta med personen mot sin vilja med ett tvångsmedel. Då använder vi oss av lagstödet i LPT, Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det innebär att vi kan vilja att personen följer med till en läkare, även om det finns en gräns. Då kan vi ta med personen oavsett, om den är farlig för sig själv, eller någon annan och sitt eget liv.”
Text: Magnus Almendal
