Sakta sakta tappar jag fotfästet
Och vacklar i tidsuppfattning
Jag dras i minnen och sveps av flashbacks
Med ena foten i nuet och den andra i dåtid försöker jag hålla mig grundad
minnen bleknar aldrig och krigsåren blir ett vaket nu
när ljudet av ett vanligt flygplan passerar ovan min lägenhet på söder väcks flygräderna och sirener i huvudet nu precis som då
Jag känner skräcken i barnens ansikten precis samma skräck som jag kände som 10-åring
Blicken som ristas så djupt och får tiden att stå still
Många mil lång bort och ändå så hör jag bomber eka inom mig och skaka mig och på samma gång byta ut tryggheten till känsla av oro och otrygghet
Jag ser folk på gator gå obekymrat
Och mina tankar finns någon annanstans
Stegen är tunga och kroppen lika så
Vill vara hemma men var är hemma
Flykten började innan jag ens föddes
Och för alltid skulle flyktingskap lämna spår i mig
I varje cell, med varje hjärtslag känner jag smärta
ett djupt sår som rivs
Text: Maria Arisol
Foto: Bruce Christianson, Unsplash
2 kommentarer
Sigrid Nordlund
Din vackra, smärtsamma text fick mig att gråta.
Marja Beckman
<3 Det ska framföras till Maria. /red