1 november, 2024
Kultur

Sakta sakta tappar jag fotfästet

Kvinna i vit klänning som faller handlöst i en lila bakgrund

Sakta sakta tappar jag fotfästet
Och vacklar i tidsuppfattning
Jag dras i minnen och sveps av flashbacks
Med ena foten i nuet och den andra i dåtid försöker jag hålla mig grundad
minnen bleknar aldrig och krigsåren blir ett vaket nu
när ljudet av ett vanligt flygplan passerar ovan min lägenhet på söder väcks flygräderna och sirener i huvudet nu precis som då

Jag känner skräcken i barnens ansikten precis samma skräck som jag kände som 10-åring
Blicken som ristas så djupt och får tiden att stå still

Många mil lång bort och ändå så hör jag bomber eka inom mig och skaka mig och på samma gång byta ut tryggheten till känsla av oro och otrygghet

Jag ser folk på gator gå obekymrat
Och mina tankar finns någon annanstans
Stegen är tunga och kroppen lika så
Vill vara hemma men var är hemma
Flykten började innan jag ens föddes
Och för alltid skulle flyktingskap lämna spår i mig
I varje cell, med varje hjärtslag känner jag smärta
ett djupt sår som rivs


Text: Maria Arisol
Foto: Bruce Christianson, Unsplash

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Kvinna i vit klänning som faller handlöst i en lila bakgrund
Maria Arisol:
Sakta sakta tappar jag fotfästet