Så himla tragiskt!
Är det verkligen sant?
Hur kan det bli så här?
Vad är det egentligen som har hänt?
Tänk att så många gör så!
Det är en sådan tragedi.
Tänk att det kan bli så svart
att ingen utväg finns att nå.
Fast egentligen så fanns ju vi.
Vi, som du bara kunde ringa.
Nu finns det ingen återvändo.
Sorgen är så stor, så tom, så hemsk,
så ångestbildande om vartannat.
Nu är begravningen över
och alla har gått till sitt.
Det var ändå fint att få ta adjö av dig.
Vi ses så småningom.
I dessa coronatider är jag så rädd för att självmordsfallen kommer att bli fler. Hemska tragedier som lamslår och förstummar. Jag har nu känt två som gått denna väg. Varför? Kanske för att bristen på känslor till slut får en att längta bort. En befrielse som en medmänniska skulle kunna avvärja. Men tyvärr blir det för sent och de flesta frågar sig varför. Jag fanns ju. Så himla tråkigt att du inte förstod det.
Text: Mary Dolk
Foto: Andreas Lischka, Pixabay
