Första gången jag fick veta att det fanns något som hette lågaffektivt bemötande var jag en mycket trasig och missförstådd individ.
På den tiden skadade jag mig på olika sätt. Det bemötande jag fick triggade bara ännu mer självskada och destruktivitet.
Jag tittade på Uppdrag granskning och fick då se en dansk psykolog som hette Bo Hejlskov Elvén. Han berättade hur vården totalt behandlade självskadande tjejer felaktigt. Han berättade att de inte kunde hjälpa när de skadade sig. Att hålla fast dem var totalt fel!
Han visade hur man kunde hjälpa dessa patienter genom att ge dem trygghet istället för att straffa och skuldbelägga dem.
Den kvällen grät jag och insåg att NÅGON förstod men hur skulle denna vetskap komma till min personal?
Inom mig bad jag att få bli behandlad vänligt innan jag skulle ge upp.
Ibland slår rädslan till
Saker och ting hände i livet och av olika anledningar flyttade jag till Gotland och hamnade på psykiatrin här. Det var något helt annat än mina tidigare upplevelser! Det jag märkte först var att de inte använde golvningar som straff, det var tyvärr vardagsmat där jag vårdades förut. Numera är den rädslan borta inne på avdelningen. Men fortfarande kan vissa situationer trigga reaktioner som sitter i ryggmärgen, till exempel när jag är på lasarettet av någon anledning är på ett “ofarligt” besök. Då kan ett ögonblick av panik slå till när en klunga vitrockar kommer emot mig. Om någon råkar titta på mig på något sätt kan flyktbeteendet ibland slå till och jag måste stanna och andas eftersom jag måste få hjärtat att banka lite långsammare.
En annan sak som jag märker på psykiatrin är när jag blir utåtagerande i korridoren blir jag inte jagad av personal. De motar mig i stället mot rummet utan att hålla fast. De kan vara rätt många just då men deras kroppsspråk blir inget hot. När jag är på rummet och har behov av att skrika finns de kvar och då kan jag i trygghet bli lugnare. Någon gång har jag tuppat av till slut men då har de VARSAMT hjälpt mig till sängen.
Jag lär mig självkontroll
Nu bor jag i en gruppbostad där de ser mig som individ och jobbar lågaffektivt. Det har fått mig att sluta skada mig. Utbrott har jag knappt längre och när utbrotten uppstår hjälps vi åt att få kontroll igen.
Många tror att lågaffektivt bemötande innebär att man inte tar ansvar. Inget kan vara mer fel!
Jag tar ansvar så att jag inte ska hamna i affekt. Jag lär mig självkontroll och kan läsa av när jag går upp i stress. Mycket kan jag göra själv, men sedan är det situationer som jag behöver omgivningens stöd för att klara. Men jag känner ju igen det som triggar mig, och vi hjälps åt så jag blir trygg i en tillvaro som ibland kan vara tuff. Jag hittar trygga zoner där jag inte behöver vara på min vakt.
På psykiatrin undrar personalen vad som gjort förändringen från en svårt sjuk självskadande patient till en patient som är krävande men nu ställer krav för att vara mer självständig och ansvarstagande över sitt liv.
Text: Marina Sångängel
Fotot på Marina är privat.
Marina Sångängel är medlem i RSMH Kamratringen på Gotland.
