Samhälle

”Så blev jag bemött”

Foto: Monica Atterberg

Som patient är man beroende av att få bra vård och bra bemötande av personal och doktorer. Det är mycket viktigt.

I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet hade mina föräldrar mycket kontakt med sjukvården genom att jag hade hjärtfel som skulle opereras när jag blev sju år. Det upptäcktes när jag var i ettårsåldern. Det innebar en hel del sjukhusvistelser för min del. Inför varje sjukhusvistelse köpte mina föräldrar presenter som jag fick ta med mig till sjukhuset. Jag tyckte det var lika hemskt varje gång. Jag var mycket blyg och rädd. Föräldrarna fick bara komma på besök mellan kl. 14 och 15 på dagarna. Bemötandet var annorlunda förr. Pappa frågade om jag skulle få ett stort ärr. Då slog doktorn näven i bordet.

– Vad gör det om hon får ett stort ärr? Det viktiga är att det går bra med operationen.

Efter det frågade min pappa inte något mer. Så någon större insikt fick inte mina föräldrar. De gjorde bara som de blev tillsagda. Det var nog litet så på den tiden. Läkarna satt ibland som om de vore på en piedestal.

Men som vuxen tycker jag att jag blivit väl bemött. När jag försöker tänka tillbaka minns jag inte att jag någon gång blivit illa bemött. Men ett par gånger har jag blivit litet klumpigt bemött, eller hur man nu ska uttrycka det. Första gången inträffade när jag var till läkaren för några år sedan. Han frågade om jag drack. Jag svarade att jag drack litet. Då såg han på mig som om jag var en alkoholist, tyckte jag. Det var fel uppfattat av mig, men jag blev sårad. Först senare förstod jag att det var en fråga som läkare alltid bör ställa. Men båda mina föräldrar och min syster var alkoholister och mot den bakgrunden menade jag med lite två glas om året.

Vid ett annat tillfälle, när jag som vuxen låg på akuten för mitt hjärtfel, var det full fart omkring mig. Personalen hade mer än fullt upp. En gång sade jag att jag var rädd för sprutor.

– Då är du på fel ställe, sade en läkare.

Efter ett tag kom läkaren in och frågade hur det var med min psykiska hälsa.

– Är du förtidspensionär?

Jag svarade ”ja” och hon frågade ”varför?”

– På grund av svår ångest, förklarade jag.

Hon sade inget mer utan gick bara ut. Jag kände att jag skämdes. Jag hade bara sagt lite.

Efter det kom hon och satte in en nål i artären på mig och jag berömde henne för att hon lyckats. Det var en läkarkandidat som misslyckats tidigare. Sedan fick jag komma ut i korridoren. Där var det något som larmade hela tiden. Efter ett tag kom jag på att det var jag som larmade. Vilopulsen var alldeles för hög. Rätt vad det var kom läkaren förbi och hon log mot mig. Då kändes allt mycket bättre. Leendet värmde och fick mig att sluta skämmas.

Jag är nu väldigt glad och tacksam för den vård jag har fått och får. Turen har nog också varit med mig. Eftersom jag är mycket i sjukvården på grund av psykisk och fysisk ohälsa har jag fått många personliga kontakter inom vården, kontakter som är livsviktiga för mig. Nu har jag en sjuksköterska som jag träffar med jämna mellanrum. Jag kan också ringa henne om det är något som jag behöver hjälp med, såsom mediciner och annat. Hon är den viktigaste personen i vården för mig. Hon är med när jag träffar läkaren.

Tack till all personal som är där och kämpar för oss!

 

Text: Mary Dolk

Foto: Monica Atterberg

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar