Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala bjöd i år – via videolänk – på ett flertal intressanta forskarföreläsningar kring kris och trauma. Programdirektör Filip Arnberg som ledde eftermiddagens arrangemang intervjuade också Petra Rohrer som berättade om sina traumatiska upplevelser som barn och hur det sen påverkat henne hela livet.
Petra Rohrers pappa var svårt alkoholiserad. Hon bevittnade som barn våld och sexuella övergrepp på mamman. När hon var fem år försökte pappan ta livet av mamman. Petra såg henne ligga livlös på golvet och sprang till grannarna för att få hjälp. Hon hade en bror men han var bara tre år. Pappan, som hon ändå stått ganska nära, försvann ur hennes liv, då han blev dömd för mordförsöket.
Under tonåren blev Petra aggressiv och ilsken, drog sig undan mamman och brodern.
– När du ser på det idag, hade du insikt i hur allt hängde ihop? frågade Filip Arnberg.
– Nej, mamma försökte få mig att söka hjälp, men jag använde flyktbeteende. Jag litade överhuvudtaget inte på några vuxna. Vid 15 år ålder bestämde jag mig för att aldrig skaffa barn själv. Familjen var inget för mig. Jag idrottade mycket och kunde skriva av mig.
Sökte hjälp efter tonåren
Vid 20 års ålder började Petra få panikångest, depressioner och utmattningssyndrom. Då sökte hon äntligen hjälp och fick KBT-behandling för sin panikångest. Den dåvarande arbetsgivaren betalade. Hon bodde i Uppsala men arbetade i Stockholm. Nu kunde hon inte längre åka tåg och tunnelbana själv.
Det blev många olika psykologer och för mycket benzodiazipiner, berättade Petra.
Det blev värre och värre
– Min lillebror dog på min födelsedag . Det kom som en chock även om jag inte stod honom så nära. Samtidigt måste jag vara stark för mammas skull. I den vevan dök pappa upp och ville ta del av försäkringspengarna.
När Petra var 27 år kom nästa tragedi. En av hennes nära vänner hittades styckmördad utanför Drottningholms slott. Hon kände förövaren och kallades in som karaktärsvittne i både tingsrätt och hovrätt, en mycket jobbig upplevelse.
– Vad har varit din hjälp för att komma igenom det här?
Foto: Lennart Lönnqvist
– Jag har kommit till rätta med ångesten med litet självhjälp, säger Petra. Tack vare Hjärnkoll har jag kunnat föreläsa om posttraumatisk stress. Min katt, Liam, hjälpte mig mycket. Jag brukar tala om pälsterapi. Sen har jag alltid älskat att skriva. Kan man inte prata om sin situation så kan man skriva om den.
Råd till dom som inte mår bra?
– Våga söka professionell hjälp! Man ska inte känna skam och skuld för att man varit med om hemska händelser!
Från kris till trauma
Vad är skillnaden mellan kris och psykiskt trauma? Filip Arnberg vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri beskriver det så här: En kris är en övergående reaktion på upplevelsen av att situationen belastning är större än den psykiska resursen. Psykisk trauma är ihållande negativa psykiska konsekvenser av en överbelastande händelse. Det är det oläkta såret, “oväntade” händelser, skada och hot. På hot reagerar vi olika. En del blir handlingsförlamade, en del flyr och andra blir aggressiva. Flera föreläsare tog upp betydelsen av socialt stöd för återhämtning
Kerstin Bergh Johannesson, biträdande programdirektör vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri berättade tillsammans med andra forskare vid centrumet om all forskning som bedrivs där. En studie har gjorts av professor emeritus Tom Lundin, presenterad i en doktorsavhandling 1982: Sorg och sorgereaktion. En studie av vuxnas reaktioner efter plötsliga och oväntade dödsfall.
Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri fokuserar sin forskning på tre områden.
- Effekter av svår exponering för traumatiska händelser och dess långtidseffekter
- Utveckling av metoder och verktyg för diagnostik och screening av posttraumatisk stress
- Hjälp till självhjälp. Utveckling av en svensk självhjälpsapp för information och stöd.
Text: Monica Atterberg
Foto överst: Stefan Keller, Pixabay
