För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.

Ointresse, avsaknad av empati och oproffsig personal

Empati och intresse för mig som person bakom mediciner, symptom och diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom psykiatrin. Läkare som ställer sina frågor men inte verkar bry sig om vad jag svarar. Psykologer som kastar tillbaka allt jag säger på mig när jag har synpunkter på deras bemötande. Sjuksköterskor som inte kan uppträda professionellt, utan måste försvara sig istället för att försöka sätta sig in i min situation.

Det är psykiatrins fel

Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin – inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.
För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning, och blev diagnosticerad med Aspergers syndrom. Att göra den utredningen utgjorde tyvärr inte något undantag till mina tidigare erfarenheter av psykiatrin och deras bemötande.

Slarvigt och respektlöst

Förutom att utredningen gjordes på ett dåligt och slarvigt sätt, så presenterades resultatet av den ganska respektlöst genom att papperna skickades hem till mig – efter att de bara kort gått igenom utredningen med mig muntligt. Jag kände inte igen mig i det de hade skrivit om mig och kände inte att de hade försökt förstå mig.

Stöd, medmänsklighet och omtanke behövs

Utredningen och att få diagnosen på det här sättet förstörde en stor del av min självkänsla och raserade min identitet. Jag visste inte längre vem jag var. Det jag hade behövt var stöd för att bygga upp mig själv igen och att ta mig vidare i livet. Att någon hade kunnat förstå mig och vad för sorts hjälp jag behövde. Stöd i att återskapa identitet och självkänsla. Sådant som är så viktigt för att kunna må bra och leva ett meningsfullt liv. Eller så hade det räckt med lite medmänsklighet och omtanke från någon i psykiatrin.

Diagnosen vändes mot mig

Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (en mottagning som till och med är specialiserad på personer med asperger!), fick jag inget stöd. Istället kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg hos mig och min diagnos. Min dikt handlar om just det:

Asperger
Att bli beskriven enligt en mall
utan nyanser
analyseras in i minsta del
tolkas som någon jag inte är
och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig
med förklaringen att allt bara var ett missförstånd

Tvingas slåss för värdig behandling

Jag har märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till! Det är helt oacceptabelt, men så ser verkligheten ut idag.

Det behövs hjälp att förstå eller acceptera sig själv

Det verkar som att psykiatrin tror att en diagnos i sig gör att man mår bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så kan det dock kännas meningslöst att ha kämpat sig igenom en utredning med den stress det ofta innebär.

Hittat ny väg för att leda mig rätt

Nu har jag hittat en ny väg som jag hoppas kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns en plats för mig därute. Jag harsvårigheter, men jag är inte dålig eller fel! Till stor del tack vare mitt skrivande har jag hittat den här vägen. Förra året av jag ut en bok, Kan jag få låna någon annans liv? Kampen mot psykiatrin, och startade en facebok-sida med samma namn, där jag når ut till andra som också kämpar.

Text: Anna Nyström

Foto: Monica Atterberg