Jag hade tid på psykiatrins hus öppenvårdsmottagning i Uppsala idag.
Ett nybyggt spektakel i form av en Finlandsfärja.
”Glashuset”
Med sneda trappor å broar mellan mottagningar på alla våningar å allmänt jävla konstigt.
Väntrummen är även de märkligt utformade.
En lång korridor med en galonsoffa längs glasväggen så att man sitter som på en lång rad och ser rakt in i samtalsrummen av frostat glas.
Det var oerhört obehagligt.
Jag kände mej som en ofrivillig publik.
För utöver att jag såg silhuetterna av de människor som satt innanför glaset så hördes även deras samtal ut till mej ….
Vissa delar helt ordagrant men det mesta luddigt tack å lov.
Dock kändes det som att jag tjuvlyssnade.
Att jag gjorde fel.
Jag ville varken se eller höra men vart skulle jag ta vägen ?!?
Jag väntade ju på mitt möte.
Men jag tänkte då faan inte säga något.
Inte om jag skulle sitta i något av samtalsrummen framför väntrummets långa korridor.
Där förlorade jag en stor del av min tro till min rätt som patient/brukare känna trygghet å sekretess.
Respekten för mej och andra finns inte.
Det var så kränkande av olika anledningar att sitta där å vänta på min tid för ett uppträdande lixom.
Illa till mods.
Skamfylld.
Om inte detta var dolda kameran …
Så är det ett dolt sekretessbrott!
Ofrivillig publik.
Förlåt mej att jag hörde dej.
Ylva Kristina Larsson
Foto: Ylva Kristina Larsson
Läs mer: Psykiatrins svar på denna insändare
