Ensamheten är frihet.
Ingen mobbar. Ingen ger order. Jag gör vad jag vill. Det låter enkelt — och det är det. Men det är också något vi sällan tillåter oss att känna utan skuldkänslor.
När den sociala pressen lyfter händer något inombords. Det blir tyst. Och i den tystnaden finns något oväntat: frid.
Miyamoto Musashi — 1600-talets mest fruktade samuraj — valde ensamheten som en livsväg. Inte för att han misslyckades med att passa in. Utan för att han förstod att den som inte behöver någon annans bekräftelse är den som verkligen är fri.
Det kallade han heijoshin. Vardagssinnet. Sinnet som inte rubbas.
Styrkan behöver inte se imponerande ut. För mig dyker den upp på elsparken — på väg hem från jobbet, på väg till träningen. Hjälm, körkort, trafikförsäkring. Allt lagligt, allt mitt. Och vid 30 kilometer i timmen åker jag ifrån alla.
Inte för att jag flyr. Utan för att jag kan.
Musashi hade inget hem. Han vandrade i decennier, utmanade mästare, sov under bar himmel. Hans styrka växte inte ur trygghet. Den växte ur rörelsen. Ur det enkla faktum att han klarade sig. Ensam.
Det behöver inte vara dramatiskt. Det räcker med en öppen väg och vetskapen att du klarar dig.
Till dig som skäms över att du vill vara ensam:
Det är inte fel på dig.
Vi behöver återhämtning. Vi behöver få slicka våra sår i lugn och ro. Emotionellt, socialt, utan publik. Dagen lämnar märken. Ord som satt. Situationer som fastnat. Det behöver få processas i tystnad, inte i sällskap.
När kaostankarna blir för tunga tar jag till zazen. Jag sätter mig. Andas. Låter tankarna passera utan att följa med dem. Det är inte flykt — det är städning.
Musashi mediterade före sina dueller. Inte för att lugna nerverna. Utan för att bli hel.
Ensamheten är inte ett symptom. Den är medicinen.
Jag skriver det här mitt i något svårt. Ändå känner jag mig stark.
Inte för att det inte gör ont. Utan för att katori shinto ryu och bushido har gett mig något som inte kan tas ifrån mig — en inre förankring. Jag vet vem jag är när ingen ser på. Jag vet vad jag tål.
Musashi kämpade inte för att vinna andras respekt. Han kämpade för att förbli hel inombords.
Det är det jag gör nu. Med vänner som visade sig vara riktiga vänner. Och med tystnaden efteråt, när jag sätter mig i zazen och låter dagen sjunka.
Ensamheten lärde mig det. Styrkan fanns där hela tiden.
Mugen no Sei
Skribenten har valt att skriva med pseudonym.
