Ola Wistedt har sedan länge fått bra hjälp av Psykiatrin i Uppsala för sin mani. Han anser att det är helt avgörande för många psykpatienter att det finns en tillgänglig psykiatrisk vård med möjlighet till inläggning när det behövs. Mobila team som kan ge vård i hemmet ser Wistedt som en nedskärning av vården.
När jag var 18 år fick jag min första mani. Jag minns bland annat hur personalen tvångsinjicerade mig efter att jag fick ett utbrott i rökrummet och då bankade huvudet i väggen flera gånger och inte ville sluta. Jag terroriserade mina vänner och släktingar med telefonsamtal så att jag fick telefonförbud inne på avdelningen. Vården gav mig bra hjälp, med bland annat elchocksbehandling. Några månader efter utskrivning ryckte jag in i lumpen som en helt vanlig kille och utbildade mig till eldledningsman för att försvara vårt land och livet levde vidare.
Långsam tillfriskning hemma
Sju år senare blev jag återigen tvångsinlagd och tvångsinjicerad. Genom olyckliga omständigheter lyckades jag få mig själv utskriven (i rättegång mot min läkare) och höll sedan inte på att tillfriskna hemma. Trots att jag vägrade ta i stort sett alla mina mediciner, lyckades min läkare på öppenvårdsmottagnigen häva min mani (en process som hade gått mycket fortare om jag varit tvångsomhändertagen på avdelningen. Jag nämner det med anledning av den omdiskuterade besparingsförslaget att ersätta en psykiatrisk avdelning med ”vård i hemmet”). Jag kunde sedan återgå till mina studier på universitetet, där jag läste till en magisterexamen i datavetenskap.
Manisk igen tre år senare
Bara tre år senare, efter att ha tagit min examen, fick jag avsluta mitt första arbete eftersom jag blev manisk och även då inlagd på psyk. Efter att ha skrivits ut igen fick jag en kort tid därefter en fast anställning (som jag fortfarande har kvar). Jag jobbade heltid i fem år och sen var det dags att bli manisk igen. Jag har fått höra att jag behandlade människor i min omgivning illa, men det är inget som jag minns. Däremot minns jag att jag fick ligga bältad tills mina känslor lugnade ner sig. Jag blev frisk och utskriven även denna gång.

Ola Wistedt anser att den behandling som ges på Psykiatrin i Uppsala är livsnödvändig.
Foto: Privat
Jag har sen dess jobbat halvtid med en sjukersättning på 50%, vilket fungerar bra, även om jag två gånger sen jag började jobbat halvtid varit manisk. Sista gången jag var inlagd är för precis 10 år sen, då jag firade nyårsafton 2014/2015 tillsammans med mina medpatienter på taket på psykiatrins hus, skålandes med en Pommac som en av sjuksköterskorna köpt för privata pengar.
Ingen självkontroll i maniskt tillstånd
Konsekvensen för mig att bli nekad inläggning kan bli katastrofal, jag skulle både kunna ta mitt eget liv eller, Gud förbjude, någon annans. Jag kan inte kontrollera mig själv om jag blir manisk. Vård hemma skulle kunna göra att jag driver mina nära och kära till vansinne, genom vad som skulle betraktas som trakasserier. Vård hemma skulle tveklöst göra att jag inte skulle ta livsnödvändiga mediciner. Jag kanske skulle bränna sociala kontakter, göra mig osams med grannarna. Bli vräkt från min bostadsrätt. Ja, listan kan göras lång på saker som min mani kan ställa till med.
Och jag är inte ensam. Det finns fler som är som jag, som har bipolär sjukdom eller lider av schizofreni och andra allvarliga tillstånd. Till saken hör att jag i början av manin faktiskt är lyhörd och söker hjälp när någon märker på mig att det inte står rätt till. Att då inte få den hjälpen när jag söker, kanske eftersom jag verkar resonabel och inte riktigt manisk, skrämmer mig ordentligt.
Nedskärningar inom psykiatrin oroar
Nu när psykiatrin i Uppsala gör nedskärningar, genom att stänga en psykiatrisk avdelning, kommer det också få enorma konsekvenser, både för personer med allvarliga psykiska tillstånd och för deras närstående. Många med mig kan vittna om vilken avgörande betydelse det har att det finns en tillgänglig psykiatrisk vård och möjlighet till inläggning när det behövs. Jag oroas av uttalanden från psykiatrin och politiker om att man ska satsa på mobila team som ska ge ”vård i hemmet”. Låt oss vara eniga om att det inte är en satsning, utan en nedskärning i den psykiatriska vården.
Region Uppsala ligger redan idag lågt vad gäller slutenvårdsplatser jämfört med resten av Sverige. Att i det läget stänga en hel vårdavdelning innebär stora risker för patientsäkerheten. De senaste decennierna har Uppsalapolitiker från alla partier samstämmigt lyft fram vikten av att satsa på psykisk hälsa. Nu hoppas jag att den politiska ledningen i Region Uppsala står fast vid sina löften. Jag vill att sjukhusledningen och sjukhusstyrelsen i Uppsala redovisar sina tankar då man kommit fram till att göra denna nedskärning på psykiatrin. Uppsala växer och samtidigt krymper sjukvården.
Text: Ola Wistedt
Foto: Monica Atterberg och Privat