Samhälle

Jag var inte där men andan kvävdes av skräck

taggtråd i soluppgång

Triggervarning: Maria Arisols text handlar om krig och död och vi vill därför varna känsliga läsare.

Jag såg bara hur huset rasade ner i totalförstörstörelse och omvandlades till ruiner på en sekund. Ruiner som begravde levande människor under sig. Andra mördade människor blev till oigenkännliga rester av lik. På långt håll och ändå så nära, så starka bilder som får en att tappa fattningen och gå in i en annan dimension av verkligheten. En grym sådan!!!

Jag var inte där men kunde förnimma hur det kändes i nerverna när foten vibrerade i samklang med ljudet av raketer som exploderade och började skaka. Jag var inte där men jag kunde förnimma hur det dimmade framför ögonen av all rök och damm från raset. Jag var inte där men kunde känna hur hjärtat slog häftigt i halsgropen och hur andan kvävdes av skräck. 

Jag var inte där men jag såg hur en flicka tvingades bevittna hur hennes  familj blev  uppslukad av raset, hur endast någon fot, något huvud, något ben syntes till. Kroppsdelarna var täckta av krut och torkat blod. Flickans blick finns ristad i min hornhinna. Den väcker ett ocean av känslor som gör mig helt stel och förlamad av förskräckelse. Det finns inga ord som kan konvertera de känslor som väcks till något begripligt. Jag försöker smälta det men hur kan man smälta sånt? Tiden står still. Jag kan inte smälta det som jag ser, eller det som jag hör eka i mina öron, jag kan inte stoppa det som sker medan omvärlden tittar på och ser och vänder blicken ifrån och ryggen till som om det inte händer. 

Rester av en kroppsdel som liknar ett barns sprängda huvud ligger på marken täckt av krut, helt svartmålat. Det spelas upp i mitt huvud gång på gång. Kan du smälta det, kan du?

Hur kan man andas när endast krut och död omringar en?

Hur kan man överleva döden när man lever tätt intill den sekund för sekund? Hur kan man överleva terrorn när den finns under skinnet på en? Hur kan man andas när endast krut och död omringar en? Frågorna är många och svaren kan jag inte ge … Jag är ju inte där men jag känner och vet inte hur jag ska hantera det som jag känner. 

Jag tillhör dem som har turen att gå i terapi. Samtidigt undrar jag hur många mår i sin ensamhet, de som brottas med krigsminnen vilka väcks till liv gång på gång när de blir exponerade för nyheter genom tv-rutan eller tidningen och sociala medier. Jag undrar hur många av dem med krigserfarenhet som erbjuds akut psykologisk hjälp i Sverige i dagsläget. Jag undrar om de har någon att prata med om det som de känner och det som de upplever när minnena  väcks till liv.  Dessa individers lidande som blir grund för utveckling och manifestering av psykisk ohälsa är osynlig. Tystnaden, saknaden av ord som kan beskriva den totala förlamning av att inte kunna förmå göra nåt är frustrerande och kvävande på samma gång. 

Medan livet forsätter att pågå i hemmen, över köksborden, ute på gatorna, medan affärerna stormas av ivriga kunder och medan kaféerna är fullspäckade av  besökare som njuter av lugnet och den färska kaffedoften, finns det människor  på andra sidan jordklotet vars hem har smulats sönder, vars lugn har bytts ut till ständig skräck och vars oro är en annan verklighet som existerar samtigt, men på skilda platser och skildrar andra öden och förutsättningar. 

Vilken beredskap har vården för krigstrauman?

Mina komplexa ptsd-krigstrauman är inte helt färdigbehandlade. Ändå är jag så tacksam att jag håller ihop och erbjuds stöd.  

Det finns vissa trauman som behöver bearbetas gång på gång tills det släcks ut och man kan börja leva och slippa att ständigt överleva. Men frågan är om det finns beredskap inom den svenska vården för att tillgodose dessa behov hos ett stort mörkertal? Finns det kunskap bland de drabbade om att de har rätt till en god hälsa och välbefinnande? Många som flytt till Sverige bär på hemska minnen av krig, minnen som de  bär på i tystnad och i hemlighet. De kämpar med att  ta sig igenom dagen, med att ha en någorlunda fungerande vardag, genom att stå emot traumats konsekvenser för att inte falla.

Text: Maria Arisol

Foto: Unsplash

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

taggtråd i soluppgång
Maria Arisol:
Jag var inte där men andan kvävdes av skräck