Här kommer en liten text om hur det kan vara att bli hemskickad från akutmottagningen hos psykiatrin i Malmö. Det här hände mig för många år sedan men det är nog aktuellt även idag. Skulle säga att det säkert är mer aktuellt nu eftersom nedskärningar har gjort det svårare att komma till i vården. Prioriteringar är till ondo och det är svårt att bli inlagd.
Från hemmet till akuten
Tänk er följande: Jag sitter hemma och tittar på tv och tycker att det känns lite olustigt. För att komma bort från den känslan tar jag medicin för jag tycker att ögonen tittar direkt på mig. Jag tycker att nyheterna handlar om mig och det blir värre och värre. Till slut får jag en psykos. Det säger pang i mitt huvud och tv:n anfaller mig. Detta sker i min hjärna och tv:n står kvar på bänken. Jag inser att något har gått snett och jag cyklar iväg till akuten.
På akuten
Cykelturen minns jag inte över huvud taget men på något sätt kommer jag till akuten. Jag är förvirrad, desorienterad och mår inte alls bra. På akuten ringer jag på en knapp vid en port och efter ett tag lyser en grön lampa. Jag blir insläppt. Det är en befrielse att komma in i värmen och få sätta sig ner i väntrummet. Jag känner att jag har kommit till en trygg plats där inget kan hända mig. Väntetiden är grym och jag väntar och väntar.
Bedömningen
Till slut är det min tur att komma in till läkaren och träffa och prata med honom. När jag kommer in är det inte bara läkaren som sitter där utan det är två läkare och lite andra människor. Totalt är det fyra fem personer som sitter och bedömer och lyssnar på mig och min berättelse. Jag har fått en kopp kaffe och det smakar gott. Det bestående minnet är att det är många som lyssnar på mig och det känns okej .
När jag inte har mer att säga så får jag gå ut från rummet. Läkarna och den andra personalen överlägger med varandra och jag blir inkallad igen. Jag får ett besked om att jag inte kommer att bli inlagd utan de gör bedömningen att jag är för frisk för att bli inlagd. Lite snopet tycker jag, för jag mår verkligen dåligt och är i ett psykotiskt tillstånd. Inte mycket att göra, jag får helt sonika cykla hem igen.
Hemma igen
Efter cykelturen hem som tar cirka 25-30 minuter är jag helt slut. Både psykiskt och fysiskt, svetten rinner om mig och jag lägger mig på sängen. Jag får alla konstiga tankar om precis allting. Kaffet jag fick trodde jag innehöll gift och jag vet inte vad.
När jag vaknar dagen efter cyklar jag ner till den öppenvårdsmottagning som jag tillhör. Jag har turen att träffa en erfaren sjuksköterska. Hon ser att jag är knallpsykotisk och helt tom så vi tar en taxi till akuten. Denna gång blir jag inlagd och det var verkligen bra. Kan berätta att detta hände mig vid två tillfällen och jag fick göra samma procedur den andra gången.
En liten slutkläm mina vänner!
Flera år efter detta var jag inbjuden till att vara med om en slags presentation av vården och hur man som brukare uppfattar den. Jag berättar min historia om mina möten med akutpersonalen och att jag hade blivit hemskickad vid två tillfällen. Då reser sig någon upp i auditoriet och berättar att dom minsann gjorde ett bra jobb men att dom inte kände mig och därför kunde jag inte bli inlagd. Ridå!
Text och foto: Peter Johansson
