18 februari, 2025
Debatt

Inga problem – gör’t? 

Per håller i svart katt

Hur öppen vågar jag vara med min psykiska ohälsa? Ibland får jag den frågan.

“Inga problem, gör’t!” skulle jag svara i en vacker värld. Men det blir något annat. Svaret blir ungefär ”Det beror på”. Den här vagheten baserar jag på egna erfarenheter, som helt öppen med min hälsostatus, såväl som andras berättelser.

Vi behöver också tänka på vilken situation vi ser på saken från. Hur påverkar våra privilegier och vår livssituation vårt beslut i övrigt?  

Det här är ett svar jag skickade till en medmänniska som frågade på Instagram:

”… Jag har svårt att ge allmänna råd vad gäller öppenhet. Det är en personlig avvägning fördelar/nackdelar, för nackdelar finns det.

Fördelarna för mig är bland annat att slippa hymla och väga mina ord. Förhoppningsvis hjälper det till lite för att ändra attityder i samhället också.

Nackdelarna är bl a att man inte blir lika attraktiv på arbetsmarknaden oavsett hur inkluderande de flesta företag säger att de är. När det kommer till att omsätta värdegrund i handling blir det problem för dem. Handen gör inte vad munnen säger. 

Dessutom kan det upplevas jobbigt av ens omgivning att ens veta att man har blivit drabbad av nåt så ”skamligt” som psykisk ohälsa. Här är det viktigt att inte identifiera sig med sin atypiska personlighet/psykiska ohälsa och trycka ner det i halsen på folk. Ta hänsyn.

Men för att ändra attityder på lång sikt är det bra om så många som möjligt ”tar en för teamet” och öppnar sig.

Men nu är det så att jag pratar från ett, åtminstone till det yttre, priviligierat läge.

Jag är cis-man, etnisk svensk, hetero, akademiker, bra cv (innan jag kraschade), verserad och verbal… osv…

Jag är van att kunna ta plats. Tillåtas ta plats. Jag har en ”grundtrygghet” i att jag kan bocka av ganska många punkter på vad en normperson anses vara.

Jag är väl medveten om att jag genom detta har det lättare än vad många andra har. Därför är det svårt att avgöra för mig vad som är bäst (eller minst dåligt) för dig eller någon annan. … ”

Det där med öppenhet är alltså svårt för mig som ändå är relativt privilegierad. Det har krävt en del strategiska överväganden samtidigt som en högst svajig självbevarelsedrift har hjälpt till. 

Den som dras med andra stigman i bakgrunden har det säkerligen svårare. Att till exempel vara utlandsfödd eller homosexuell gör det förmodligen inte lättare. 

Personligen blir jag frustrerad av att jag behöver hålla mig så här avvaktande när det gäller öppenhet runt min psykiska ohälsa. Det har hänt och fortsätter hända mycket men vi har ändå en bra bit kvar till ett jämlikt samhälle med öppna attityder. 

Det är en hel del kvar tills att jag kan svara ”inga problem, gör’t!” med gott samvete. 

Jag är ändå hoppfull om att det kommer att hända. Jag ser tecken! Vi kraftsamlar runt att minska skammen och fördomarna runt psykisk ohälsa. Eller hur? 


Per Hansson
Foto: Privat 

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Per håller i svart katt
Per Hansson:
Inga problem – gör’t?