Christin Malvegård berättar om hur hundar har varit livräddande för henne i olika faser i livet.
Hur det började
Redan som nyfödd hade jag hundar runt mig. Hunden Linda var min barnvakt och såg till att jag låg still på kökssoffan. Under uppväxten fanns inget bättre än att åka till mormor och hundarna. På den tiden var hundarna inte familjemedlemmar på samma sätt som nu utan de bodde i hundhuset. Dock fick mina morbröder göra ett undantag var och låta en hund komma in. När jag var fem år var min ena morbroders ”innehund”, en labrador vid namn Indra. Vi var oskiljaktiga, varje sekund jag var hos mormor spenderade jag med Indra. Hon hade en koja ute där jag byggde bo så jag kunde vara med henne när mormor fick nog av att ha oss runt fötterna.
Livet händer
Efter några utlandsår och studerande började vuxenlivet och jag insåg att det där med egen hund fick nog vänta. Livet gick i 120 med arbete, resor, familj i ett oändligt ekorrhjul tills jag plötsligt inte kände igen min styvsyster (som jag haft i 10 år!) och min mor körde mig till doktorn. Utmattningssyndrom! Inget fungerade och helst stannade jag i sängen hela dagen. Som tur är har jag både en begåvad släkt och vänskapskrets som alla plötsligt behövde hundvakt. Tack vare dem hade jag plötsligt någon som ville ha mat, behövde gå ut och som kunde ge luddterapi.
Jag tog mig ur sängen, åt när hunden var hungrig och kom utanför dörren. Sakta, sakta blev promenaderna längre och mer meningsfulla. Till slut var jag tillbaka på jobbet men hade inte lärt mig de viktiga läxorna. Det tog inte många år innan jag rusade in i väggen igen. Denna gång förstod jag att ett jobb som inte innebar lika mycket resor nog var vad jag behövde.
Med ett nytt jag där jag var placerad på min hemort och bara behövde resa två tre gånger per år kunde jag äntligen skaffa en egen hund. En labrador vid namn Sussie flyttade hem.
Men inte ens ett lugnare arbete och en hund skyddar mot utmattning när man envisas med att söka bekräftelse på fel ställe, inte kunna avsluta något innan det är perfekt och alltid vara en duktig flicka.
Plötsligt satt jag hemma igen. Eller ja, det var nog bara plötsligt för mig. Andra hade nog sett vartåt det barkade.
Hundar kan inte läka alla sår
Denna gång var det riktigt illa. Sjukdom efter sjukdom letade upp mig. Kroppen hade tydligen bestämt sig för att ta till en storslägga om jag inte lyssnade på de försynta knackningarna. Mitt i alla motgångarna hade jag dock Sussie som varje morgon väckte mig med krav på mat och toalettbesök. Ibland orkade jag knappt utanför dörren, men tappert trugade hunden med mig en liten bit längre var dag. Hon såg också till att vi åt på bestämda tider för är det något labradorer vet så är det när det är matdags.
Sussie är ingen utbildad terapihund men vet ändå vad jag behöver. Behöver jag vila ligger hon tyst nära så att jag kan lyssna på hennes andning . Hon hämtar alla leksaker när jag behöver livas upp lite och ser till att vi äter. Ibland tar hon mig på långa promenader och ibland räcker det med en tur runt kvarteret. Hon läser av mig och anpassar sig.
Sen jag skaffade hund har även en helt ny värld med hundägare öppnat sig. Bland dem finns några som har terapi- eller servicehundar. Tyvärr kräver utbildade servicehundar en rejäl plånbok hos brukaren. Att köpa en lämplig hund kostar från cirka 30 000 kronor. Att utbilda den kostar lite olika beroende på om man utbildar den själv eller skaffar den färdigtränad. En ledarhund kostar när den är utbildad cirka 250 000 kronor. Landstingen har oftast ingen budget för servicehundar, speciellt inte de som kan användas vid psykiska diagnoser. Men många har stor hjälp av dem. Jag har träffat ångesthundar, epilepsihundar, diabeteshundar och många andra typer av servicehundar.
Christin Malvegård