Jag vet inte alls hur jag skall förmedla det jag vill ha sagt i det här dilemmat. Jag har tappat tron. Och orden i ett högaktuellt problem som många fler än jag kämpas med dagligen. Det bristande systemet! (Ja, hela j….a samhället inkluderat.) Varför slutar ett barn plötsligt att gå till skolan? Om så lätt vore att bara fråga. Men när en aldrig får ett svar. Något är fel. Om bara jag kunde få förstå varför. Den dagliga terrorn. Ångesten kvällen innan över morgonens bråk som inte leder nånvart ….Möjligtvis till illamående och huvudvärk. Stress.

Dygnet runt stress. Ett barn som för övrigt fungerar bra slår klackarna i golvet och tvärvägrar över tröskeln. Inte retat. Inte efter i arbetet ens, trots frånvaron. Inget har hänt som går att sätta fingret på. Själv vet han inte. Han vill inte komma efter eller än större konsekvenser men tycks inte ta in allvaret. Blockerad. Skolan ….Jag är helt öppen om vår situation från början. Inga konstigheter. De flesta bemöter det okej. Många bemöter det med stor osäkerhet på ett dåligt sätt. Så är det bara. De kommer inte med några konstruktiva förslag till förändring, mina idéer har börjat sina.

Socialtjänsten igen

Då kommer socialtjänsten in …. (igen!) Som inte heller har något att hjälpa med. Annat än fler möten som tär på oss alla. I mitt stilla sinne så är sol en delaktighet till pojkens skolvägran från början. Mfl. När han blev sviken av nära och kära så gav han upp helt enkelt. Teorier inte långt från verkligheten. Med facit i hand. Det var där i det dramat som sonen gick in i en medelsvår depression. Som aldrig fick behandling p.g.a kö till bup. Snygg spiral av misslyckanden här. Nu finns en bup-kontakt, när depressionen blivit bättre. Men för utredning av npf och möjlighet till nån hjälp med skolan iaf. J

Jag är ganska uppgiven. Men ger aldrig upp. Dock är jag rädd. Rädd för hur dåligt barns problem tas upp. Rädd för hur lite sedda dessa individer är. Livrädd för avsaknaden av resurser. Samarbete. Jag är bara en helt vanlig morsa. Men jag förväntas vara allvetandes ….En trollkarl. Ett mirakel. Jag vill bara att tillvaron och vardagen skall fortlöpa minst smärtsamt. Jag sliter. Men jag läggs under luppen som om felet ligger hos mej. Men det är väl enklast att utgå ifrån det när ingen annan vill ta ansvar. Hemundervisning ? Anpassad studiegång ? Whatever. Tänk längre !

Text: Ylva
Teckning: Ylva Kristina
Bild överst: Geralt, Pixabay