[et_pb_section fb_built=”1″ admin_label=”section” _builder_version=”3.0.47″][et_pb_row admin_label=”row” _builder_version=”3.0.48″ background_size=”initial” background_position=”top_left” background_repeat=”repeat”][et_pb_column type=”4_4″ _builder_version=”3.0.47″][et_pb_text admin_label=”Text” _builder_version=”3.0.74″ background_size=”initial” background_position=”top_left” background_repeat=”repeat”]Vi har kommit långt i att spräcka tabun kring psykisk ohälsa i samhället.
Men än är det långt kvar tyvärr. Det fick jag nyligen höra ifrån en ledsen mamma till en pojke runt 20 år med olika psykiska/fysiska funktionsnedsättningar.
Pojken har mycket svårt att vara bland andra människor och jobbigast bland okända.
Han ägnar sin tid och omsorg till sina husdjur. Till sina tamråttor.
De kom till mej för att hälsa på i mitt råttbo. Jag är också en hängiven råttfantast
(ett underskattat husdjur).
Råttan är stigmatiserad av fördomar som smutsiga och skabbiga.
Hur som helst så gav jag honom en liten råttunge och han höll den som en diamant i sina händer. Han lös upp som en sol.
Mamman berättade att de blivit nekade flera gånger att köpa råttor av uppfödare på grund av pojkens funktionsnedsättningar.
Vart är mänskligheten på väg?!?
Jag håller med de lärare i skolorna som säger att ”Kunskap är makt”.
Om människor visste och kunde förstå ändå.
Om människor vågade ta in det okända.
Öppna sina sinnen för verkligheten.
Vi läser och reagerar över enskilda utsatta fall där människor hamnar mellan stolarna, i psykiatrin till exempel.
Vi tycker det är fruktansvärt.
Vad är då inte denna behandling av den här pojken, av oss som påstår oss ha empati med de människor som lider av psykisk ohälsa ?
Måste vi gång på gång påminna samhället om att vi existerar, påminna med extrema fall?
Jag reagerade starkt på den här situationen.
Här kom en fin människa med psykisk ohälsa till mej för att han blivit avvisad av andra medmänniskor.
Jag gråter främst för dem som vägrar förstå.
Om ni visste hur dåligt en människa kan må.
När de behandlas med avsmak så!
En dag senare får jag ett meddelande från mamman att pojken vill skriva och tacka.
Hon sa att det var höga betyg då pojken på grund av diskriminering av sina diagnoser inte vill ha kontakt med människor.
Jag är oerhört rörd och hedrad av detta.
”Det lilla är stort nog”.
För honom var detta enormt.
För mej en insikt rikare i hur vi måste kämpa mer för att acceptera varandra.
”Älska mej för den jag är”
Text och foto: Ylva Kristina Larsson.[/et_pb_text][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]
