Det har varit en lång resa till att bli 54 år.
Första tiden som var ett helvete i familjen och som gav mig posttraumatisk stress. Det tog lång tid att reparera min trasighet. Alla år av plåga med vansinnig ångest, massiva depressioner, psykoser och dissociationer.
Men allt har ett slut. Jag lever bra i dag. Har en fin familj med två underbara döttrar som också gått igenom mina psykiska problem. Vi har alla kommit ut hela.
Jag arbetar heltid fastän jag aldrig ens föreställt mig att jag skulle kunna göra det. Ens få ett arbete. Det fanns liksom inte med på min karta när jag var sjuk. Jag skulle sitta under fläkten och röka ihjäl mig.
Sanningen var att jag skulle bli hel. Många års terapi, många timmar att läka. Återhämtning som var nödvändig och som fick ta tid.
Jag sitter med i styrelsen för Hjärnkoll här i Västerbotten. Arbetar som boendehandledare och ser verkligen solen i dag.
Många tror att livet går på räls efter att man gått ur psykisk ohälsa. Inget kan vara mer fel. Livet är ingen raksträcka. Jag får aldrig de svackor jag lämnat bakom mig, men uppgång och dalar som är ett naturligt tillstånd i livet.
Jag lever, verkligen lever och är tacksam för det i dag. Så ni som finns därute med helvetisk ångest och svåra depressioner. Ge inte upp, Kan jag, så kan ni!!
Text och foto: Johanna Eriksson
