I en vit korridor.
Starkt ljussken från lampan i taket.
Stilla ligger jag på en brits och upptäcker att jag inte kunde röra min kropp.

Jag försöker ropa men det kommer bara några kvidande ljud ur min mun.
En sköterska kommer förbi. Jag ber henne röra vid min hand som stelnat. Hon pillar lite på mina fingrar och säger:

– Se det så att det bara är tillfälligt.
Kallt och stelt säger hon det för att sedan lämna mig ensam i förlamning. Förlamad i 45 minuter. Ensam i en korridor på akutpsyk.

Alla går förbi och mina tårar rinner nerför mina kinder.

Jag kan inte lyfta handen för att torka bort dem.
Jag inser att sköterskan lider av värre förlamning än jag

Hon är handlingsförlamad både i kropp och själ och förmår inte att röra vid mig.

 

Text: Johanna Eriksson

Foto: Monica Atterberg