Det var en het sommardag i mitten av 60- talet. Jag minns den inte riktigt men jag vet att jag var vansinnigt törstig. Så törstig, så törstig hade jag aldrig varit. Jag var som i ett töcken. Luften dallrade utav värmen och vi var ute på ett enormt stort fält, långt hemifrån.

Jag var med min bästa vän Christina. Vi var nio år gamla och vi var ute på det stora fältet med hennes mamma och storasyster.

Värmen var så gott som outhärdlig. Jag såg som i ett dunkel att någon av dom drack vatten. Men jag tordes inte fråga om jag fick lite. Eller var det så att jag inte kunde fråga.

Det var flyghavre de skulle plocka och på något vis hade jag hängt på som vanligt. Jag hade fullt upp med att försöka vara med, vara snäll och till lags.

Men så här törstig hade jag aldrig varit. Jag såg som i dimma och jag visste inte åt vilket håll mitt hem låg. Så långt jag kunde se var det en enda stor åker.

Törsten och mattheten fångade mig till min egen värld- ensamen, vilsen och utanför. Jag kunde inte kommunicera med dem, såg att de drack vatten och att de hade matsäck med sig. Men jag tordes inte nu heller fråga.

Jag visste inte var jag hörde hemma och ärligt talat inte vart jag skulle ta vägen. De ville ju inte alls ha med mig, det började jag inse men jag var stum och okontaktbar. Jag förstod mig inte på den här världen, men jag förstod att jag inte kunde be om vatten.

Jag hade nog så gott som flyttat in hos min vän, försökte i alla fall. Var hörde jag hemma? Jag visste inte, för hemma hos mig fanns ingen hemma förrän sent på vardagskvällarna och på helgerna kom pappa hem, och då blev det inte nådigt.

Pappa var dum mot mamma och han hade en sådan respekt med sig att jag och min syster växte upp i ett tyst hem och där i alla fall jag gick på tå.

Men var skulle jag vara?

Den här heta sommardagen på fältet minns jag inte hur den slutade. Jag vet inte hur jag kom därifrån, men efter det fick jag beskedet om att jag bara fick komma till dem på tisdagarna. Då åt och sov jag där.

Ååååå vad jag längtade efter tisdagarna.

Men det räckte inte med ett hem bara på tisdagarna, så nya kompisar kom i min väg och lite mat fick jag här och där, men med hygienen var det sämre. Det förstod jag långt efteråt.

 

Text: Mary Dolk

Foto: Monica Atterberg