Trött är bara förnamnet. Jag var vansinnigt trött. Sov närapå dygnet runt, Förutom när jag var med Carolina och Kristina. Jag kunde vara med dom tack vare att Kristina kom och hämtade mig och skjutsade hem mig. Det var underbart att umgås med dom men jag orkade inte prata mycket. Jag lyssnade mest. På kvällarna mådde jag illa och hade ibland som små moln som svävade framför ögonen. Jag blev också törstigare för varje dag som gick.

Fick senare veta av en sjuksköterska att min kropp hade den vätska jag behövde, men genom mitt höga kalium eller njursvikten som jag hade skrek kroppen efter mera vatten. Jag skulle ha kunnat göra nästan vad som helst för att få vätska, Det var ganska jobbigt att be om det stup i ett. Men jag var så mycket kopplad till övervakning, dropp och kateter så jag kunde inte gå upp själv. Jag kände mig väldigt besvärlig. Men när jag kom hem sade Kristina:

– Om man känner sig besvärlig beror det på personalen.
Det kanske ligger något i det.

Näsblod, kramper och ofrivilliga rörelser

En sak som också besvärade mig var att jag blödde ganska mycket näsblod. En gång lade jag mig på rygg i 25 minuter så att blodet flöt ner i magen i stället för att komma ut. Vänsterbenet blev också jobbigt. Tvungen att gå med en krycka. För varje gång jag steg ner på foten kändes det som om benet från knäet ner till foten på baksidan av benet skulle börja krampa.

Sista veckan krampade det också. Det gjorde verkligen ont. Och näst sista dagen kändes det som om det hade krampat 100 gånger. Jag fick också ibland ofrivilliga rörelser. Benet kunde fara fram och tillbaka. En gång när jag cyklade och skulle svänga höger så löd inte min kropp. Det resulterade i att jag ramlade med cykeln och allt. På kvällarna hade jag litet temperaturhöjning, 37,5 och frossa.

Sjuksköterska rekommenderade vitaminer och kaffe

En dag ringde jag vårdcentralen. Jag fick tala med en manlig sjuksköterska. Han tyckte att jag skulle äta vitaminer och dricka mer kaffe.

Så dröjde det några dagar till. Sen ringde jag igen. Jag vet inte vad jag fick för råd, var alldeles för trött för att verkligen trycka på för att få träffa en läkare. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Efter ytterligare några dagar ringde jag på nytt. Nu var jag så slut. Jag fick prata med en sjuksköterska. Hon satte upp en tid. Efter några dagar fick jag komma till min husläkare. Jag visste att mitt blodvärde hade varit för lågt. På sensommaren hade jag fått järndropp. Vi pratade bland annat om det. Läkaren sade att det kunde jag få på mottagningen. Han såg till att jag fick ta akutprover. och skulle höra av sig efteråt om proverna var klara. Sedan skulle han ha semester torsdag och fredag. Men det var ju onsdag och sedan var han på semester. (Vi trodde att det var tisdag).

Gråsvartvita flammor för ögonen. In till Akuten

Jag ringde till min psyksjuksköterska och frågade henne om hon kunde titta på provsvaren. Då såg hon att proverna inte var bra. Hon sade till mig att jag behövde åka in. Jag kände att jag inte orkade. Då ringde hon till vårdcentralen och sade att jag måste få komma. Vårdcentralen ringde till mig och bad mig åka in. Jag tvekade.

– Jag orkar inte, sade jag. Men om jag får sjukresetaxi så åker jag.
Så blev det.

Jag åkte in till akuten. Där fick jag stå ute och vänta en liten stund. Därefter kom en läkare och sade att jag fick komma in och sätta mig i väntrummet. Där var jag ensam. Knappt hann jag sätta mig förrän de kom och hämtade mig.

Jag kom in på ett rum på akuten som var ännu mer akut. Tror att det fick plats fyra eller fem patienter. Och varje patient hade minst en personal hela tiden. Jag fick ett medicindropp i övre vänstra armen. Ett i höger armveck uppkopplat till EKG och en kateter. Det gick undan. Sen fick jag andas in något, dricka två glas av någon sörja. De tog prover med jämna mellanrum. Men mitt kaliumvärde sjönk inte. Efteråt fick jag reda på att jag kunde få hjärtstopp om de inte fick ordning på proverna.

22 timmar var jag på akuten. Jag fick höra några personers dilemmor. En hade tagit LSD. En annan var så full och hade vakter. En hade fått en allergisk reaktion. En hade troligtvis fått en stroke.

Så är får det inte gå till snäste en sjuksköterska

Helt plötsligt hade jag fått en plats på en intensivvårdsavdelning. Jag blev glad för det. Det började kännas i hela kroppen. Jag längtade efter en skön säng. (Jag hade legat på en akutbrits). Sjuksköterskan var en glad och omtänksam tjej. Hon skjutsade mig till avdelningen. Vi skrattade och pratade. När vi kom in på avdelningen fick den fina glada sköterskan skäll.

– Vad gör n här? Så här får det inte gå till. Det finns ingen plats som är städad.

Då sade den snälla sköterskan att hon hade pratat med någon på avdelningen och att vi kunde komma upp. Så skjutsade hon mig en bit in i korridoren. Hon sade något om mig. Då blev hon abrupt avbruten.

– Så här får det inte gå till, snäste den otrevliga sjuksköterskan.
– Kom så går vi in på ett rum!

Paniken ökade med en otrevlig sjuksköterska

Efter en stund kom den snälla sjuksköterskan och sade ”hejdå” åt mig med ett leende. Därefter kom en undersköterska och tog hand om mig. Hon skjutsade in mig i en sal för tre. Där var jag ensam. Jag kände mig väldigt ledsen. Det tog mig hårt att komma till en sal ensam och utan tv. Det gjorde det inte bättre att en sjuksköterska betedde sig så inför mig som patient. Det hade hon kunnat sköta snyggare. Paniken ökade och jag mådde psykiskt dåligt.

Jag pratade med min dotter Therese. Visste inte så mycket om hur det var och vad som hänt. Therese skulle om några dagar resa utomlands. Den sjuksköterska som hade lovat att ringa henne gjorde det inte. Dagen efter sade Therese att ingen ringt. Då frågade jag den sjuksköterska som jobbade då om Therese kunde ringa henne och vilken tid.

Stökiga medpatienter

Plötsligt kom det en kvinna in på salen. Jag tror att hon fått morfin på grund av svåra smärtor. Hon började härja omkring. Hon sade att hon bodde i en fin villa med två hus på gården där hennes barn bodde.

– Det är livets lycka, sade hon att få ha barnen så nära

Det hade hon rätt i. Hon fortsatte att husera och bråka runt, skämta och ha sig.  Jag pratade litet med henne men kände att det här var för mycket. Rätt vad det var kom dom in och hämtade henne. Då hon reste sig upp tog hon plastsockor på sig och sade att det fanns dom som gick på golvet med strumpor på och sedan lade sig i sängen. Där gav hon mig en rejäl känga. Jag hade varit uppe och gått på toan i strumpor. Min son hade inte hunnit hämta mina tofflor än och jag var ju uppkopplad så jag kunde inte komma ner till fötterna och inte orkade jag heller.

Så kom de tillbaka med henne och hon gormade:
– Vem ska jag anmäla det här för?

Med dotterns hjälp blev det bättre

Jag hade precis lagt på för jag hade pratat med dottern. Då berättade hon att hon sagt till personalen att jag inte bara led fysiskt utan också hade problem med det psykiska.

Om det blir en plats ledig där det finns en tv så vore det bra om mamma kunde få ligga där. För tv:n skingrar mammas svåra ångest. Så får hon det blir det bättre.

Så kom dom då och hämtade mig. Jag fick komma till ett rum med tv. Tack fina dotter för att du sade det.


Text och Foto: Mary Svärd


P.S. Även om det blir litet tokigt ibland så är jag oerhört tacksam får vården jag fått och får. Ds