Journalister har blivit bättre på att prata med snarare än om invånare i Järva. Men trångboddhet och neddragen samhällsservice skapar ändå en upplevelse av övergivenhet i området. Det visar en ny studie om Järva under coronapandemin.


När Järvaområde under våren 2020 blev hårt drabbat av covid-19 var medias intresse inledningsvis riktat mot invånarnas språkkunskaper. Hela Järva blev utpekat som en ”farlig smitthärd som inte kunde ta till sig information”. Det säger en intervjuperson i studien ”Röster från Järva” som är publicerad av Delegationen mot segregation (Delmos).

Men när journalisterna började inkludera röster från området blev debatten mer nyanserad, menar Karina Villacura, doktorand vid Malmö universitet. Hon har tillsammans med med Suruchi Thapar-Björkert, universitetslektor vid Uppsala universitet, intervjuat företrädare för civilsamhället i Järva. De har också analyserat nyhetstexter om pandemin som under våren 2020 var publicerade i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet.

Samhällsviktiga yrken

Forskarna kan se att journalisterna ”talar med” snarare än endast ”om” invånarna i Järva, vilket också gav en annan bild av smittspridningen. Studien visar till exempel att medierna inte tog upp trångboddheten förrän invånarna själva nämnt detta när de svarade på reportrarnas frågor. Samtidigt förnekade Järvaborna också att det handlade om bristande språkkunskaper.

Många som bor i Järva har dessutom samhällsviktiga yrken som är omöjliga att göra hemifrån, till exempel kör buss, städar sjukhus eller jobbar inom vård och skola.

– Att invånarna får komma till tals är nytt, jämfört med efter upploppen i Järva 2013 som vi tidigare studerat. Vi märker att journalisterna anstränger sig för att inkludera fler röster den här gången. För när vi fokuserar på stigmatiserande retorik, som utgår från att invånarna i Järva saknar kunskap, förvärrar vi en redan dålig situation, säger Karina Villacura.

Skuldbeläggande av Järva

Karina Villacura och Suruchi Thapar-Björkert intervjuade även Järvabor efter upploppen och såg då hur unga män från Järva blev utmålade som ett hot. De jämför detta med att hela området sågs som problematiskt under pandemins första våg 2020.

Nu som då tar intervjupersonerna också upp den nedmonterade välfärden i Järva. De nämner till exempel hur vårdcentral och ungdomsgård har stängt. Forskarna beskriver det som en uppfattning av övergivenhet i förorten. Järvaborna som intervjuats ger också uttryck för bristande förtroende för myndigheter.

– Invånarna i Järva vill bli hörda. Men den här delen av befolkningen är inte inkluderad inte i debatten och den lokalt producerade kunskapen tas inte tillvara. Det leder till brist på legitimitet, förtroende och tillit vilket i sin tur gör en krissituation som coronapandemin svårare att hantera , säger Karina Villacura.

Coronakrisen drabbar alla som bor i Sverige, om än olika mycket. Och kanske kan denna gemensamma, delade erfarenhet öka vår förståelse för varandra, tror Karina Villacura.

– Hur torftigt blir inte livet utan tillgång till kollektivtrafik och bibliotek, utan möjlighet att resa eller för barnen att ägna sig åt fritidsaktiviteter? Det är upplevelser som invånare i Järva har till vardags, även innan pandemin. Nu drabbar det alla. Möjligheten till delad erfarenhet har Järvaborna själva reflekterat kring i våra intervjuer, säger Karina Villacura.


Foto: Peggy och Marco Lachmann-Anke från Pixabay