Sexism och rasism på läkarutbildningen visar sig framförallt i upprepade små och till synes obetydliga handlingar. De förmedlar – avsiktligt eller oavsiktligt ­– ringaktning och exkludering av kvinnliga studenter och studenter som tillhör en kulturell eller etnisk minoritet. Det visar Emelie Kristoffersson i en ny avhandling vid Umeå universitet.


– Orättvisor legitimeras av föreställningar om skillnader mellan ’kvinnor’ och ’män’ respektive ’svenskar’ och ’invandrare’ eller ’rasifierade’, säger Emelie Kristoffersson.

I sin avhandling visar Emelie Kristoffersson hur kvinnor och minoritetsstudenter återkommande mötte stereotypa föreställningar. Det rörde sig om diskriminerande behandling och nedlåtande jargong från handledare, personal, patienter och medstudenter. Dessa erfarenheter fick minoritetstudenter att känna att de inte passade in på läkarutbildningen. Det fick både dem och kvinnliga studenter att känna sig mindre värda som blivande läkare. Samtidigt beskrev de en subtil favorisering av manliga och vita studenter.

Deltagarna förväntade sig att läkarutbildningen skulle vara jämställd och jämlik. Det gjorde att de blev osäkra på om deras erfarenheter kunde betecknas som sexistiska eller rasistiska. Istället fann de andra förklaringar till människors agerande som rädsla eller okunskap.

Svårt att identifiera diskriminering i Sverige

– Bilden av Sverige som jämlikt gör det svårt att identifiera diskriminering. Sexism och rasism är gärna betraktade som avsiktliga handlingar som omoraliska individer begår. En välutbildad person, till exempel en handledare som inte definierar sig som kvinnofientlig eller rasist, anses inte kunna handla sexistiskt eller rasistiskt. Detta fokus på individens avsikter döljer diskrimineringens strukturella natur, säger Emelie Kristoffersson.

De drabbade studenterna försökte på olika sätt att hantera sin utsatta position. Den kliniska hierarkin, rädsla för bestraffningar och bristande stöd från åskådare begränsade dock deras handlingsutrymme. Även fördomsfullt bemötande från patienter var svårt att bemöta utan att uppleva konflikt med förväntningarna om att agera professionellt. Istället för att konfrontera eller rapportera orättvis behandling förblev studenterna därför ofta tysta och försökte istället att anpassa sitt eget beteende för att undkomma särbehandling, motbevisa stereotyper och smälta in.

Ingen vågar protestera

– Fördomar och negativ särbehandling är inte orsakade av de kvinnliga eller rasifierade studenternas agerande. Därför kommer försök till beteendemodifiering inte att befria dem från diskriminering. Det är givetvis inte deras ansvar att förändra utbildningsklimatet. Men samtidigt blir universitetets åtaganden för jämlikhet och nolltolerans mot diskriminering tandlösa när ingen vågar protestera och de systematiska orättvisorna fortsätter, understryker Emelie Kristoffersson.

Emelie Kristoffersson menar att resultaten visar på ett behov av att förse studenter, handledare och lärare med en teoretisk förståelse av strukturell och vardaglig sexism och rasism. De måste bli uppmuntrade till kritisk självreflektion kring sin roll i upprätthållandet av sexistiska och rasistiska maktrelationer samt bli uppmärksamma på strategier i hur de kan motverka diskriminering.

Diskriminering återskapar vi alla

– Det är viktigt att frångå synen på sexism och rasism som något som bara några få individer utövar, betonar Emelie Kristoffersson. Istället bör sådan diskriminering bli betraktas som något som vi alla återskapar – medvetet och omedvetet, aktivt lika väl som passivt.

Avhandlingen är baserad på en enkätundersökning och gruppintervjuer med kvinnliga och manliga läkarstudenter, samt individuella intervjuer med studenter som tillhör en kulturell eller etnisk minoritet. Datainsamlingarna genomfördes bland studenter på de kliniska terminerna 6 – 11 vid Umeå universitet under 2011 till 2018.


Foto: Sasin Tipchai, Pixabay