Att vårda mamma den sista tiden var ett självklart beslut

Ofta får man höra att människor beklagar sorgen då man förlorat någon närstående. Jag önskar att alla var bättre på att visa sin tacksamhet, medan man faktiskt har varandra, skriver Susanna Nyström.

När någon är död är det för sent att säga hur mycket man älskar personen, och blommorna som skickas till begravningen är ingenting den döda får ta emot eller uppleva. Fråga dig själv….vem gråter vid din grav??… 25 år gammal förlorade jag min mamma. I år blir det åtta år sedan, men jag minns fortfarande vår tid tillsammans som om det var igår.

Det gör stundtals så fruktansvärt ont i mitt hjärta, och sorgen finns fortfarande där. Inuti mig. Jag försöker bara lära mig att leva med den. 

Jag växte upp tillsammans med min mamma, som led av psykisk ohälsa. Under min uppväxt reflekterade jag inte så mycket kring den, det är mer när jag blivit äldre som jag börjat fundera kring hur den egentligen var.

Min mamma var speciell, hon mådde dåligt i perioder, och ibland blev hon så dålig så hon hamnade på psykiatrin. 

För mig som barn var det svårt att hantera situationen, och jag minns idag, när jag tänker efter att jag kände mig väldigt ensam i att min mamma mådde dåligt. 

Uppväxt med mycket kärlek

Jag blev tvungen att växa upp, fortare än mina vänner.
Jag minns min uppväxt med både sorg, glädje, men framförallt , en massa massa kärlek. 

Min mamma hade inte kapaciteten att sätta gränser, men hon sa alltid till mig att jag var den finaste som fanns. Och att kunna visa kärlek, är för mig en oerhört viktig egenskap som förälder.

När jag var kring 20-årsåldern blev min mamma sjuk.
Och de tre sista månaderna spenderade jag oändliga timmar med min mamma. Att vårda en nära anhörig i livets slutskede var för mig då ett självklart beslut, men jag erkänner att det var den värsta, och bästa tiden i mitt liv.  

Jag gav mig själv möjligheten att ge tillbaka den omvårdnad hon gett mig genom kliven i livet. Den omvårdnad hon visat mig när jag var yngre. Och den kärlek hon skänkt mig under min uppväxt. Det var som att vi bytte roller. 

När jag var liten var det mamma som försökte vara stark. 

Den här gången var det jag som försökte vara stark för henne. Fast att jag egentligen bara ville skrika rakt ut, lägga mig ner på golvet och gråta i fosterställning. 

Frustrationen över att jag inte kunde påverka situationen, växte för varje dag. Och när läkaren sa att det inte fanns mer att göra, ville jag inte acceptera det. 

Mamma sökte krafter att klara av saker, men hennes kropp stretade emot. Sjukdomen tog över henne, och hon blev smalare och svagare för varje dag som gick. Jag började förstå, att tiden tillsammans snart var slut. Att hon snart endast skulle finnas i mitt minne. 

Jag bröt ihop. Fick panik. Blev förbannad. Bröt ihop igen. Och så fortsatte det.  Jag var en sorgsen trasig själ som försökte hålla ihop mig själv, finnas vid mammas sida, och samtidigt vara en bra mamma till min egen son, på en och samma gång. 

Valde att göra det bästa för mamma

En dag bestämde jag mig. Jag valde att försöka göra det bästa av situationen för mamma.

Varje dag spelade jag mammas favoritlåtar, köpte den mat hon var sugen på, hjälpte henne att duscha, tvätta sig, klä sig, och sprang runt halva stan för att ge henne det hon var sugen på. 

Dock hade aptiten gått över när jag kom tillbaka med det hon önskade. 

Min maktlöshet i den situationen var fruktansvärd. För första gången i mitt liv hade jag gjort ALLT jag kunnat, men det räckte inte. Faktum kvarstod.  Dagarna tillsammans med mamma var räknade, och nu ännu snabbare. 

Paniken i mig växte, men jag försökte hålla mig lugn vid hennes sida, även om jag var tvungen att lämna rummet ibland för att bryta ihop. Då läkarna kom in & berättade att dom skulle sluta ge mamma blod kändes det som att en kniv högg mig rakt i hjärtat. Jag sa panikslagen att dom måste kunna göra mer. Någonting. Vad som helst. Rädda henne! Hon får inte dö. Hon ska inte dö nu. Hon är för ung. 

Jag har aldrig i hela mitt liv, känt mig så maktlös. Jag hade räddat min mamma många gånger tidigare i livet, men för första gången i mitt liv, kunde jag inte rädda henne.
Ingen kunde.

“Hon såg så liten ut”

Under de sista dagarna pratade inte min mamma. Hon låg bara och tittade på mig. Tittade med tomma ögon.

Kvinnan som burit mig i nio månader, hon som alltid hörts och synts, hon som stundtals genom kliven i livet drivit mig helt galen. 

Ögonen som alltid varit fulla av liv. Kvinnan som alltid varit full av ord. Låg nu tystare än någonsin, framför mig och väntade. Väntade på döden.

En natt när jag inte kunde sova låg jag länge och tittade på henne. Mamma såg på mig med tomma blanka ögon, och en tår föll ner från hennes kind. 

Jag strök mamma på kinden och hon fortsatte kolla på mig med en trött, tom blick. 

Jag fick tårar i ögonen, och tittade på henne en lång stund. Hon såg så liten ut. Så svag. Så skör. 

Jag såg mamma djupt i ögonen och sa: Mamma? Om du hör mig nu. Blinka 2 gånger. Mamma blinkade en gång …. och sen en till! 

Min lycka i den sekunden går inte att beskriva. Jag skrek rakt ut, hoppade på henne & pussade henne på pannan. Jag minns hur jag skrek något i stil med “Jag visste att jag inte gjort allting förgäves. Jag visste det. Visst har du hört att jag spelat dina favoritlåtar? Visst har du sett att jag varit här? Hört mig när jag pratat? ” Mamma kollade på mig, utan något svar tillbaka. Då slog verkligheten mig hårt. 

Mamma skulle aldrig mer prata med mig. Jag skulle aldrig någonsin få höra hennes röst igen.

Hon hörde mig, men hon kunde inte förmedla sig. Hon lyssnade, men hon kunde inte svara. 

Pratade med mamma de sista dagarna

Den kvällen valde jag att prata med henne. Jag pratade om min uppväxt, om hon som mamma, om hur ledsen jag var för alla de gånger vi bråkat, över de gånger jag ignorerat hennes sms.
Jag bad om ursäkt för de gånger jag behandlat henne mindre bra, och jag berättade för henne att jag aldrig någonsin skulle bytt ut min uppväxt emot någon annan. 

Jag grät, tårarna forsade, jag skakade, men jag fick fram orden. Jag sa allting jag kände. Allt som jag burit på, men som jag aldrig sagt. 

Jag ville ge mamma lugn & ro. Jag sa till henne att hon inte behövde vara orolig för mig. Att jag skulle vara rädd om mig. Att jag aldrig skulle ge upp. 

Jag berättade för mamma att jag vet att hon kommer att hamna på en bättre plats, där hon får lugn och ro. 

Jag sa till henne att hon alltid kommer leva vidare, för varje gång jag ser mig i spegeln påminns jag av henne. 

Min mamma var speciell på många sätt & vis. Vi båda två har varit människor som testat varandras tålamod fler än en gång. Man kan säga vad man vill om min mamma, men hennes kärlek till mig har varit oändlig. För mig har hon varit beredd att gå igenom eld och vatten. 

Och hennes kärlek för mig har jag aldrig någonsin tvivlat på. 

Hennes ord har gjort så att jag tror på mig själv, och orden “du är den finaste jag vet” ekar fortfarande i mitt huvud. Även fast att det har gått sex år sedan den natten. 

Den natten, som var mammas sista natt här på jorden. 

Klockan 9.45 kom hennes dåvarande kille förbi & jag passade då på att springa iväg till mormor som bodde 500 meter bort  för att byta kläder och duscha. 

Mamma var vaken, då jag pussade henne på pannan & sa att jag bara skulle duscha. Att jag snart skulle vara tillbaka. Att jag älskade henne. 10.02 ringde mammas kille & sa att jag var tvungen att skynda mig tillbaka. 

Jag sprang, jag sprang för livet, men när jag kom in var det redan försent. Hon hade lämnat oss. 

Mamma ville förmodligen inte att jag skulle vara där

Jag har slagit på mig själv så många gånger för att jag gick iväg. Samvetet har aldrig varit så dåligt, som just denna stund. Jag ville ju vara där. Jag ville att hon skulle känna min närvaro in i det sista. Men trots att jag varit vid hennes sida hennes sista månader i livet, var jag inte där när hon lämnade jorden. Lämnade livet. Lämnade mig. 

Tanken som räddat mig från att det dåliga samvetet skulle kväva mig har varit: Mamma ville förmodligen inte att jag skulle vara där. Inte just den stunden. Hon valde nog att somna in, då jag gick. Och jag får leva med, att det var så hon ville ha det.” 

Varma hälsningar 

Susanna Nyström 

Foto: Privat och Pixabay