Valet närmar sig med stormsteg, och oron växer bland många utsatta grupper i vårt välfärdssamhälle.
Under de senaste åren har vi sett nedskärningar, omorganiseringar och ekonomiska prioriteringar som har påverkat de mest sårbara i samhället. Särskilt inom psykiatrin, socialpsykiatrin och socialtjänsten vittnar brukare, patienter, anhöriga och personal om ökande belastning, långa väntetider och brist på tillgängliga insatser.
Många människor som lever med psykisk ohälsa upplever ensamhet, utanförskap och svårigheter att få rätt stöd i tid. Trots att behovet av samtalsbehandling, rehabilitering och sociala stödinsatser är stort får många vänta länge på hjälp eller hänvisas till begränsade resurser. För vissa blir lidandet så omfattande att hoppet till slut försvinner. Varje år tar människor sina liv efter långvarig psykisk smärta, ofta i det tysta och långt från samhällets blickar. Bakom varje självmord finns en människa, en familj och en berättelse om lidande som vi som samhälle inte har råd att ignorera.
Psykofarmaka kan inte ersätta mänsklig kontakt
Samtidigt har användningen av psykofarmaka ökat. För många är läkemedel en viktig del av behandlingen, men de kan sällan ensamma ersätta behovet av terapi, mänsklig kontakt, socialt stöd och långsiktiga rehabiliterande insatser.
Psykiatrin har under lång tid genomgått omfattande omorganiseringar och effektiviseringskrav. Personalbrist, hög arbetsbelastning och ekonomiska besparingar har i flera regioner lett till färre vårdplatser och försämrad kontinuitet i vården. Konsekvenserna drabbar inte bara de enskilda individerna utan även deras familjer och närstående.
Situationen är inte begränsad till hälso- och sjukvården. Även socialpsykiatrin och socialtjänsten har under lång tid påverkats av besparingar, omorganiseringar och ökade krav på effektivisering. Personalomsättningen är hög på många arbetsplatser, vilket ofta är en följd av hög arbetsbelastning, bristande möjligheter till återhämtning och en arbetssituation där kraven överstiger de resurser som finns tillgängliga. Medarbetare förväntas göra mer med mindre, samtidigt som behoven hos de människor de möter blir allt mer komplexa.
Kännbara konsekvenser
Konsekvenserna blir kännbara för dem som är beroende av samhällets stöd. Människor som redan befinner sig i utsatta livssituationer tvingas gång på gång berätta sina historier för nya handläggare, kuratorer, socialsekreterare eller behandlare. Relationer bryts, förtroende går förlorat och vägen till återhämtning försvåras. När erfaren personal lämnar verksamheterna försvinner också värdefull kunskap och kompetens, vilket ytterligare belastar de medarbetare som stannar kvar.
För människor som lever med psykisk sjukdom, trauma, våldsutsatthet, beroendeproblematik eller social utsatthet kan bristande kontinuitet få allvarliga konsekvenser. Det handlar inte bara om tillgång till vård och stöd, utan om möjligheten att leva ett värdigt liv och känna hopp inför framtiden.
Vilket samhälle vill vi vara?
Frågan inför valet handlar därför inte enbart om budgetar, siffror och ekonomiska prioriteringar. Den handlar om vilket samhälle vi vill vara. Ett samhälle bedöms ytterst efter hur det behandlar sina mest utsatta medborgare. Psykisk hälsa, social trygghet och tillgång till vård och stöd måste få en mer central plats i den politiska debatten.
Om vi menar allvar med att värna välfärden måste vi investera i både människorna som behöver stödet och de yrkesgrupper som varje dag arbetar för att ge det.
Ingen människa ska behöva lida i tystnad, falla mellan stolarna eller lämnas ensam därför att samhället saknar resurser, långsiktighet eller politisk vilja. Det är dags att sätta människovärdet före kortsiktiga besparingar och bygga ett samhälle där ingen lämnas utanför.
Text: Maria Arisol
