”Psykiatrin tror att om jag tar medicin är alla problem borta”

Del 3: I Carolina Alexandrous artikelserie om psykiatrins bemötande av npf-personer, får vi möta Lisa, som mirakulöst överlevde ett suicidförsök. Lisa har diagnoserna adhd, borderline och ptsd. 

• Artikelserien görs i samarbete med arvsfondsprojektet Lyssna på oss!->.

• Läs tidigare artiklar i serien: ”Psykiatrins okunskap om npf är livsfarlig”-> och ”Npf-anpassningar skulle egentligen alla må bra av”->

När jag träffar Lisa ler hon och hälsar glatt. Det är svårt att ta in vad hon gått igenom. På utsidan skiner hon, men när jag får en glimt av hennes insida, börjar det gå upp för mig vilken smärta hon kämpat med. När hon börjar berätta om sina erfarenheter med psykiatrin, lyssnar jag ihärdigt. 

– De har väldigt mycket patienter. Brist med tid att lägga ner på patienten. De ser sällan saker ur ett individperspektiv, långa väntetider och de är sällan pålästa innan besök. De placerar därför gärna i ett specifikt fack utifrån vad de väljer att ta till sig. 

Fokus på symtom istället för grundorsaken

Lisa förklarar att de inte erbjuder flera alternativa lösningar och att de är dåliga på att ta reda på tillräckligt med information för att ge adekvat hjälp. De vill gärna lösa alla ens problem med medicin eller med en samtalskontakt hos en sjuksköterska som inte har varken rätt verktyg, kunskap eller expertis att hjälpa en.  

– De fokuserar ofta på symtom och effekter av problem, istället för själva grundorsaken. De får en ofta till att prata om problem som man sedan lämnas ensam till att bearbeta och hantera. De tror att man klarar av allting utan svårigheter bara för att man har en glad personlighet. 

Hennes resa inom psykiatrin startade när hon var 13 år gammal. Då blev hon slussad till BUP av familj och skola. Det var personer i hennes omgivning som påpekade att hon hade adhd. Men psykologen som Lisa träffade ville inte lyssna på det hon sa, utan satte ord i munnen på henne. Han ville få det till att det var hennes familj som orsakade problemen. 

Sökte sig själv till psykiatrin

Två år senare, år 2010, sökte hon sig själv till psykiatrin för en utredning av adhd. 

– Jag hade misskött skolan, hade svårigheter att sitta still i skolan och vara där. Jag ville motbevisa att jag inte hade adhd. Efter ett och ett halvt års väntetid fick jag komma på mitt första möte. När tre år hade gått hade jag varit på totalt två möten, och då hade jag bytt psykiatri eftersom det tagit så lång tid. 

Hon berättar vidare om när hon sökte hjälp på akutpsykiatrin, men som nekade henne hjälp och vad som sedan skedde på grund av det. 

– Det var ju den tolfte februari 2016 när jag sökte hjälp då jag var i en enorm personlig kris. Mina känslor bubblade över. Jag åkte in till akutpsykiatrin eftersom jag var suicidal. Min mamma skickade dit mig. Men de skickade hem mig, eftersom jag var alkoholpåverkad. Jag sa att jag inte ville leva längre, men ville inte dö och att jag behöver hjälp. Men de sa att jag skulle sova av mig ruset, så jag kände att det inte var den hjälpen jag behövde. Åkte hem och sov. Och sen i nästa kontakt med psyk är när jag vaknar upp på ett sjukhus, efter att inte fått hjälp, då jag gjorde tanken till handling och försökte ta mitt liv. 

Lisa överlevde mirakulöst suicidförsöket, och började med rehabilitering.

Fick lite hopp

Sedan började en lång kontakt med psykiatrin. Samma år fick hon utredning för adhd som hon kämpat för i så många år. Hon gick från mottagningen med två diagnoser, adhd och borderline. Det tog två veckor. Åtta år senare fick hon även en ptsd-diagnos. 

– Det kändes ju bra. Fick lite hopp. 

Hon flyttade till ett annat län i Sverige och bytte då psykiatri och hon har, som hon beskriver det, skräckkänslor inför den. All behandling hon fick där var bara mediciner, förutom KBT-behandling, vilket var det enda som de kunde erbjuda. Hon fick adhd-medicin, som läkaren fortsatte höja vilket fick Lisa att må sämre. Hon blev apatisk, fick svårt att känna någonting och gick ner i vikt, blev inåtvänd och hamnade i depression och utmattning. Tillslut valde hon att sluta med medicinen eftersom hon fick suicidtankar. Hon blev rädd för sig själv. 

– Psykiatrin tror att om jag bara tar medicin så är alla problem som adhd skapar borta. För att jag är glad och socialt begåvad fixar jag allt på egen hand. 

I ett möte med läkaren konfronterade hon honom, att hon som försökt ta sitt liv fick en massa adhd-medicin som gjorde henne suicidal. Läkaren påstod att det i journalen stod att det varit en olycka. Detta trots en historia av allvarliga suicidförsök och en viss missbruksproblematik. Hon gjorde en anmälan på honom och bad om remiss till en annan psykiatri. 

Medicinen ledde till missbruk

Lisa förklarar att på grund av den stora mängden adhd-medicin som hon fick, ledde det till att hon utvecklade ett missbruk genom att röka gräs, eftersom hon behövde något som fick henne att lugna ner sig själv.  

– Missbruket blev anledningen till att jag inte fick hjälp. Om jag hade fått den hjälpen jag hade behövt så skulle jag inte ha utvecklat ett missbruk. Jag har aldrig tyckt att det varit kul med droger, så drogruset ville jag känna istället för att inte känna någonting. Fick ingen hjälp innan missbruket heller. Kanske beror det på “the good girl syndrome”. 

Lisa reflekterar närmare.

– Vad skapar den här psykiska ohälsan? Jag har lite svårt att förstå när vissa saker händer. Jag trycker undan negativa saker som har hänt mig, varför får jag utbrotten? Jag förstår inte vad som händer i mig och bedövar mig själv genom att röka. Men det tar över och jag blir helt deprimerad och börjar leva mer destruktivt genom att utsätta mig för sexuella risker. Det har inte gynnat mig att vara i vården, har fått hjälp men inte blivit hjälpt. 

Behöver hjälp att sortera trauman

Lisa tycker att kvinnliga läkare och psykologer är mer omhändertagande men lite mer oroliga av sig. Hon menar att hon kanske skulle behöva någon som ifrågasätter henne, exempelvis “tror du verkligen att det här är bra?” Hon säger att hon hade behövt någon som kunnat hjälpa henne sortera i sina trauman.

Hon beskriver sig som mer lättskrämd och är rädd för höga ljud och får panik i kroppen – till följd av suicidförsöket. 

Hon förklarar att vårdens kunskap om adhd hos kvinnor är begränsad och otillräcklig. De har en mer generell uppfattning om adhd. Hon kan dock i viss mån passa in i symtomen som killar har. 

Text: Carolina Alexandrou

• “The good girl syndrome” är en person med tendens av att vara folk till lags, som söker andras godkännande eller försöker vara en perfekt person hela tiden.