Del 2: I Carolina Alexandrous artikelserie om psykiatrins bemötande av npf-personer, möter vi Yolanda som i en intervju berättar om sin resa inom öppen- och slutenvården, med diagnoserna Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och tvångssyndrom.
Artikelserien görs i samarbete med arvsfondsprojektet Lyssna på oss!.
Läs den tidigare artikeln om Carolinas eget liv här >
Erfarenheterna i denna artikelserie är personliga, och Vox Vigor vill understryka att det naturligtvis finns läkare med god kunskap om npf. Undersökningarna från både Lyssna på oss och Autism Sverige (hänvisning i texten om Carolina) visar dock att det förekommer stora problem när det gäller kunskap om npf inom vården.
Yolanda sitter bakvänt på kontorsstolen med armarna ovanför ryggstödet när jag träffar henne. Det skrikrosa linnet hon har på sig får rummet vi befinner oss i att blekna i jämförelse. En färgklick mitt i allt det gråa. Jag sätter igång med intervjun och Yolanda börjar berätta om sina erfarenheter av psykiatrin som sträcker sig till mer än 15 år tillbaka i tiden.
På BUP fick hon Aspergerdiagnosen när hon var sju år gammal omkring år 1998. Hon hamnade återigen på BUP i 17, 18-årsåldern år 2009. Detta på grund av ett tvångssyndrom, vilket innebar att hon tvättade händerna extremt mycket. Hon fick antidepressiva mot tvånget, men det hjälpte inte.
Fick bipolär diagnos
Hon fick en bipolär diagnos runt 2012–2013, när hon var inlagd på slutenvården efter en omfattande kris. Hon hade bland annat haft sömnsvårigheter, och kunde inte sova trots insomningstabletter.
Ungefär 10–15 gånger mellan åren 2009–2016 har hon varit inlagd på slutenvården. Det var allt ifrån ett dygn till två månader. Hon fick mycket hjälp, eftersom de såg på henne att hon var dålig. Hon förklarar att det känns som att det måste synas utanpå för att det ska räknas.
– Jag kom till psykakuten, Sankt Göran. Jag var ute och festade och sov hemma hos någon kille, och jag hade lovat att komma hem med sista tåget, men uppenbarligen hade jag inte gjort det. Kvällen innan, alltså innan jag åkte iväg, kunde jag inte varva ner. Jag gick flera promenader eftersom jag inte blev trött. Men sen tänkte jag, that’s it, så drog jag in till stan.
Hon var uppvarvad och pratade jättefort
Dagen efter på ätstörningsenheten skulle hon ha ett möte klockan 11.00. Hon åkte dit direkt men var fortfarande uppvarvad och super-uppklädd, som hon beskriver det. Psykologen märkte att det var något, så hon ringde hennes mamma. Yolanda pratade jättefort, nästan sluddrade. Hon hade varken tagit eller druckit något.
– Det blir att jag pratar fort och skrattar mycket och inte är rädd för någonting. Kan sätta mig i en risksituation som jag inte skulle göra i vanliga fall.
Hennes föräldrar kom och hämtade henne och de åkte till Sankt Göran psykakut. De fick vänta där ett tag och Yolanda försökte springa därifrån flera gånger.
– Jag var så himla manisk, skrattade åt allt som folk sa. Vi väntade tills vi fick komma in till läkare, och jag skrattade bara. Och sen kom jag till en avdelning, så sov jag någon natt där. Sen flyttade de mig till mellanvården. Fick manin 2009 och diagnosen bipolär sjukdom 2012–2013.
Tråkiga bemötanden från slutenvården
Hon har fått väldigt tråkiga bemötanden på slutenvården. Läkare har sagt konstiga saker. Hon hade gått upp mycket i vikt, cirka 30 kilo, på grund av medicinen Litium och läkaren utbrast: “har du käkat på Donken eller?” Hon hade tidigare haft en ätstörning.
– Det är väldigt otrevligt bemötande. De ser inte patienten, säger hon och gestikulerar uppgivet.
Samtidigt poängterar hon att sjuksköterskorna och undersköterskorna har varit trevliga.
En läkare gav henne bara mer och mer medicin, även fast hon påpekade att det gjorde henne tröttare. Hon kände sig inte förstådd, och menar att slutenvården bara ger mediciner men ingen behandling. Det finns ingen struktur vilket gör att patienten blir låst. Och det är svårt att få en fast läkare då de byts ut om vartannat.
– De kunde säga att man hade läkarsamtal 11.30 till exempel, men så kunde mötet vara försenat eller så blev det inte av. Det var inte autism-anpassat och det fanns inga rutiner på avdelningen. Någon gång fick jag ett schema, men det fick jag fråga efter. Jag förstår att folk vill ha kvar rökrutinerna, för det är de enda rutinerna som finns. Npf-anpassningar skulle egentligen alla må bra av. Många av dem jag legat inne med har senare visat sig ha autism eller adhd, eller båda.
Psykolog utan kunskap om Aspergers
Hon hade en psykolog när hon gick på öppenvården som inte hade kunskap om Aspergers.
– Den här psykologen, hon gav mig böcker att läsa. Jag kommer inte ihåg vad hon pratade om, hon gjorde mig bara irriterad. Hon visade mig en bild på människor som umgicks, som typ lagade mat och frågade vad de hade för relation till varandra. Jag var inte särskilt intresserad av det.
Psykologen ansåg att det hade med Yolandas Aspergerdiagnos att göra.
Till slut fick hon en psykolog på Öppenvården som förstod autism. Detta efter att hon själv letat i tio år. På samma mottagning fick hon en läkare som inte alls förstod autism. Han behandlade henne som ett barn och beskrev autism som en sjukdom. Hen hade varit läkare i över 30 år.
Läkare utan kunskap om npf
Hon förklarar att läkare inte har någon kunskap och inte kan se tecken på att någon har npf.
En läkare förstod inte att Yolanda blev jätteupprörd över en grej som stod i hennes journal. Yolanda hade varit och röntgat sig, och då hade de redan skrivit in information i hennes vårdjournal, vilket skrämt upp Yolanda. De hade inte talat om det för henne innan. Men läkaren fattade inte att Yolanda blev arg över det. Hon beskriver läkarna som väldigt otydliga.
– Enstaka kontakter har varit bra, men det är mycket fördomar och otrevliga och respektlösa bemötanden. De förstår inte varför man blir upprörd vilket tyder på att de inte har kunskap om npf.
En läkare erkände att det var svårt att få tag på dem, det vill säga dålig tillgänglighet.
– Enligt lag är man ju myndig vid 18, men det betyder inte att man klarar allt sånt där själv. De har konstiga regler inom slutenvården, säger Yolanda och himlar med ögonen.
Text: Carolina Alexandrou
