Det bara slog mej.
Vemodet.
Och det slog mej hårt.
Jag föll.
Föll mot marken och igenom.
Som om ingen botten fanns.
En känsla av att sjunka konstant.
Sakta ner hela tiden.
Men det tunga.
Det hårda.
Det tar inte slut.
Når ingen gräns.
Och där är jag.
Med i fallet från förståndet.
För jag förstår inte.
Jag kan inte ta in denna tyngd.
Så den drar ner mej i stället.
Längre och längre ner.
Det slog mej.
Vemodet.
Och nu rasar hela min existens.
Jag undrar om jag finns kvar ens.
Jag är ingenstans.
Botten är inte nådd ännu.
Kanske är jag så djup att jag är bottenlös.
Där jag faller famlandes efter höjdlöshet.
För jag vet.
Att en känsla är tillfällig.
Men ett tillstånd längre bestående.
Och detta vemods resa är ännu fortgående.
Res mej.
Ge mej mark under fötterna.
Håll undan alla slagen.
Så jag hinner kippa efter andetagen.
Kanske luft nog att lyftas upp.
Syre nog att känna pulsens värme brännas.
Livet strömmar till igen.
In i mej och mitt blodomlopp.
Stopp.
Jag stannar.
Känner.
Det är alldeles tomt och stilla.
Det finns inget vemod ombord.
Jag stiger upp mot ytans skikt.
Jag kommer åter tillbaka på kort sikt.
Vemod.
En stark känsla som kan slå ner hela mitt jag.
Balans.
Jag måste lära mej att balansera kroppen.
Att stå pall alla känsloförloppen.
Slå ej ner mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Text: Ylva Kristina Larsson
Foto: Monica Atterberg
