Jag ska läka nu
Jag säger att jag vill läka,
Jag är här för att jobba med min uppväxts djupa sår på riktigt.
Men då ringer klockan, tiden är ute,
och någon annan ska in och ”må dåligt effektivt”.
Vården ler professionellt,
ger mig fyrtiofem minuter att öppna barndomens trauman.
Sedan: “Du är stark. Du fixar det här.”
Tack. Varsågod. Nästa.
Det finns inga resurser.
Men det finns manualer.
om jag bara svarar rätt på frågorna
Kanske kan man checka av mig som frisk i datorsystemet.
Jag vet för mycket för att tro på systemet.
Jag ryms inte i en manual eller i ett vårdprogram
Men resurser, tidsramar och pengar är viktigare än mina behov av att bli hel.
Jag vet ju det.
Jag har pluggat behandlingspedagog, NPF, pedagogik och vårdvetenskap,
ritar mina egna kartor över psykisk ohälsa,
för det är tryggare att förstå ångest
än att känna den.
Och ändå – jag satt där.
Vecka efter vecka.
Öppnade, kämpade, blödde kontrollerat.
Men nu är det över och jag är mer trasig än någonsin.
Terapin är slut.
Och jag då? Jag är inte hel.
Jag är ännu mer trasig–
och såren blöder kraftigt där inne..
Systemet har stängt min journal.
Men mitt hjärta gör brutalt ont
och jag bygger muren ännu tjockare denna gång.
Jag var inte färdig.
Men tiden var ute.
Och nu är det bara jag kvar.
Med all smärta.
jag får återigen laga mig själv med murbruk och tegelsten
för det är tryggare att förstå ångest
än att känna den.
Och ändå – jag satt där.
Vecka efter vecka.
Öppnade, kämpade, blödde kontrollerat.
Men nu är det över.
Terapin är slut.
Och jag då? Jag är inte hel.
Jag är ännu mer öppen –
och det blåser kallt där inne.
Systemet har stängt min journal.
Men mitt hjärta står fortfarande på vid gavel.
Jag var inte färdig.
Men tiden var ute.
Och nu är det bara jag kvar.
Med alla känslor,
och ingen plats att lägga dem.
Text: Maria Nilsson
