18 februari, 2025
Insändare

Varför ber jag om ursäkt hela tiden?

Lejonmamma och unge på savannen.
"Jag kämpar som en lejoninna", skriver Ylva Kristina Larsson som har psykisk ohälsa och två älskade barn.
Foto: Pexels

Denna artikel handlar om att må dåligt och kan uppfattas som triggande.

Förlåt är ett jävligt ynkligt ord. Jag måste varit en seriemördare i mitt förra liv …. Vad kan möjligt vilja mej så illa att jag sätts för dessa prövningar konstant?!?

Ändå är det jag som ber om förlåt hela tiden. Vet sällan ens varför, men jag gör det. Jag ville bara försvinna! Men ju mindre jag gjorde mej desto större blev jag och till stort till ett gigantiskt problem och en sorg för alla omkring mej. 

”Förlåt.” Jag existerade bara, så gott jag kunde försökte jag att överleva. Att stanna vid liv. För andras skull. För många av dem som kom att visa sej inte ens önska mej vid liv senare. 

”Förlåt.” Säger jag även till dem, att jag fortfarande finns. Vart ska jag ta vägen?!? För att allt ska bli bra igen, för de som ännu finns …. Så att jag inte längre kan skada någon jag älskar. Med min blotta uppenbarelse. ”Jag”, varför är jag så svår att älska? Eller bara acceptera litegrann …. Det gör ont, så fruktansvärt ont i mitt bröst, att se konsekvenserna av att finnas till. Allt som den bipolära förbannelsen ställer till med, som inte tillåter att människan i mej blir bekräftad. Jag, personen lixom, jag vill finnas. Om jag får. Om jag kan. Utan denna ständiga känsla av att mitt bröst bryts ut inifrån. Ångest! 

Tar på mej smärtan andra bär

Jag tar på mej smärtan andra bär. Tänker att nog är den min att ta då ändå så kass å värdelös. Och kanske är det så ändå. Lägger deras plågor uppå mina. Inte konstigt mina lungor fastnar mellan revbenen å kväver mina andetag. Men jag vägrar se mej som nåt offer. Dessutom strängt tillsagd att inte vara, allt är mitt fel. 

Allt som genom hela livet drabbat mej var mitt eget fel, enligt andra. Och jag har tagit på mej hela skiten. Även om jag idag kan inse och förstå att det inte var så, så är jag präglad å slav under dessa ord. Ord, ord gör mej illa och jag minns ordagrant de meningar som skadat mej mest. 

”Förlåt.” Det har aldrig sagts till mej …. Jag, enkelt komplicerade tjej. Men med en liten trevande tår så känner jag mej så oändligt liten och ensam att bära detta onda inuti. 

Förlåt att livet hände

”Förlåt.” Att livet hände. Jag har dagar då sinnet känns lättare att bära. De dagarna är få. Men jag VILL ju! Med en kroniskt förhöjd suicidrisk så vill jag överleva numer. Jag vill få känna den där sanna glädjen. Vill kunna njuta av solens sken. Lära känna mej själv och tycka om den jag är. Men prognosen är ju inte särskilt god. Det där bipolära. Som jag ”är” …

…. Det tar mej en dag. Det vet jag. Ingen ursäkt, jag vet. Men faan ingen orsak heller!!! Till att bli behandlad sämre. Inte bli betrodd. Att inte få finnas till riktigt. Som att leva men aldrig få finnas. Kommer någon ens en dag att minnas?!? ”Mej.” Jag vet inte. Jag vet ingenting. Ingen gör. Men vi har olika förutsättningar. Jag har inte så många dock …. 

Kämpar som en lejoninna

Ändå kämpar jag som en lejoninna för mitt ynkliga liv. Men jag har två liv till här i världen. Mina barn. Det vackraste jag har utan att överdriva. Med all rätt kan jag vara stolt över dem, och på håll när jag betraktar dem båda trillar en tår eller två. Av stolthet och …. ”Förlåt.” 

Jag ger er vad som helst, om jag bara kunde vara en bättre mamma. Och det gör mej så ont att det bipolära skadat dem så. Fastän inget som jag kan rå på. Så önskar jag det ändå. Vareviga sekund. Skit åt helvete med alla andra som med vassa tungor genomsyrat min arma själ. ”Förlåt”. Ett ord de inte kan behärska, inte kan förstå. Men …. ”Förlåt.” Till er barn, mina älskade två. Till månen och tillbaka och ett extra varv runt i rymden. Till synes ganska simpla ord. Men jag vill ge dem världen! Den värld som skrämde mig när jag var rädd och inget förstod. Den värld jag ville försvinna ifrån. Men som jag på håll finner underbar. Den världen vill jag att de ska se, och jag försöker verkligen att visa dem det. Men tvivlar som alltid. På att något jag någonsin gör duger till ”Förlåt.” Jag var inte duktig nog och presterade inte som önskvärt. Jag fick en sjukdom istället. En förbannelse. All inclusive. Jag måste nog ha varit en seriemördare i mitt förra liv. ”Förlåt.” Är ett jävligt ynkligt ord ….

Text: Ylva Kristina Larsson

Behöver du tala med någon? Besök vår sida om stöd och hjälp!

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

Lejonmamma och unge på savannen.
Varför ber jag om ursäkt hela tiden?