Jag går förbi de gamla byggnaderna. Blött gräs under mina fötter. I min fantasi hör jag skriken från väggarna. Umedalens mentalsjukhus. I dag är de ombyggda till skolor, vårdcentral, bostadshus och folktandvård.
Tänk om husen skulle berätta vad som varit. Jag vet att många har glömt. För ett tag sedan intervjuade jag några som både bott och arbetat där. Där gömdes du undan utan att någonsin tillfrågas. Där bestämde alla andra över ditt liv och din hälsa. Ett av de Sinnesjukhus som utförde flest lobotomier, många dog. Ett barn som var 12 år lobotomerades där.
Det positiva var alla aktiviteter enligt de som arbetade där. Men den som var inlagd sa att personalen var hemsk. Att de är bättre i dag. Mera respektfulla mot dem som har psykisk ohälsa.
Jag går förbi en enormt stor grop. Där brukade människor utanför stängslet samlas för att se på dårarna som fick vara utomhus. Beskådas och hånas.
Jag tänker att husen i sig är vackra men historien är ful och jag hoppas att vi aldrig glömmer dem som tystnade och dog innanför väggarna där. Den aktningen och respekten bör vi ge dem när vi går in i framtidens psykiatri som behöver förbättras och utvecklas så att ingen om 30 år skriver en likadan text som jag, att det funnits en tid att förfasas över.
Text och foto: Johanna Eriksson
