BOSTADSLÖS
Nu var jag där själv
Jag hade sett dem stå där på gågatan, på Stora torget och på Nybron, de bostadslösa männen och även kvinnorna med sina bössor. Någon gång hade jag lagt några slantar, en femkrona eller en tionkronors guldpeng i deras bössor – och nu var jag där själv – helt hemlös och utan bostad därför att jag hade misskött min lilla våning och blivit vräkt av Uppsala Hem. Nu stod jag där med bössan i handen och möttes av både gamla bekanta och helt främmande människors nedslående blickar. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att mitt liv skulle bli detta när jag för drygt trettio år sedan kom till Uppsala för att studera teologi och bli präst i Svenska kyrkan. Nu stod jag på Nybron, där jag som tioåring första gången tillsammans med min pappa hade sett Uppsalas ungdomar flockas.
Från skötare till tiggare
Den här dagen som bostadslös började med en kopp kaffe och en ostfralla på Järnvägscaféet. Jag hade ett par cigaretter kvar efter natten då jag hade sovit i en källare i centrala staden. Där hade jag för övrigt mött en av patienterna från Ulleråker från tiden när jag började arbeta där som vik skötare hösten 1976. Som vanligt tiggde han pengar. Jag sa till honom att jag själv hade dåligt med pengar men jag gav honom en cigarett som han tacksamt tog emot och försvann.
Kunde aldrig slappna av
Jag hade sovit dåligt den här natten. Jag kunde inte koppla av, slappna av utan var hela tiden rädd för att någon av de boende skulle komma och ertappa mig och ringa efter polisen. Det värsta var att jag inte hade tillgång till någon riktig toalett och att jag inte kunde duscha eller tvätta mig ordentligt. Dessutom hade jag i flera veckor gått omkring i samma kläder samtidigt som allt mitt bohag var magasinerat.
I Uppsala var han känd
Dagen innan hade jag varit i Stockholm. Jag hade besökt Klara kyrka och Stadsmissionen i Gamla Stan. Där kunde man faktiskt få mat och jag funderade på att stanna kvar i Stockholm över natten, men istället tog jag sista bussen med Swebus från terminalen vid Klarabergsviadukten. Jag hade mitt rödvita Swebuskort, som jag tidigare hade laddat för 300 kronor, och varje resa mellan Stockholm och Uppsala kostade 39 kronor. Jag hade några resor kvar. Det var tryggare, mindre utsatt att vara bostadslös i Uppsala än i Stockholm, även om det var lättare i Stockholm att vara helt anonym och försvinna i mängden. I Uppsala är jag betydligt mera känd och träffar hela tiden på folk som jag känner från olika sammanhang.
Förnedrande då han själv suttit i en kommundelsnämnd
Jag har bra kontakt med den katolske kyrkoherden i Sankt Lars församling i Uppsala. Jag pratar ibland med honom, även om han inte har möjlighet att ge mig några pengar utan har hänvisat mig att gå till soc. Men det känns lite förnedrande, eftersom jag själv suttit i Svartbäckens kommundelsnämnd under den sista mandatperioden, om än som ersättare. Därför kan jag inte gå till socialförvaltningens kontor i Svartbäcken. Systrarna i kyrkan – de tyska Mariasystrarna och den svenska systern Ingrid från Bohuslän – kan ibland ge lite hjälp, ibland kläder, ibland mat och ibland lite uppmuntran.
Text: Dan E. Gustafsson.
Dan E. Gustafsson föddes 25 april 1953 och dog 7 november 2009. Ovanstående berättelse är helt påhittad under en skrivcirkel och publicerad i antologin “Pennglöd” som kom ut 2007. “Hans stora klara styrka låg i det realistiskt beskrivna, med en stor detaljrikedom” skrev Rickard Myrberg i en minnesskrift över Dan. “Han var verkligen stöpt i godhet och ärlighet. Jag var i hans texter imponerad av hans kunskap och minne för detaljer. Texterna flödade ur honom” skrev signaturen Karin i samma skrift. Dan E. Gustafsson var socialdemokrat och arbetade även politiskt i Uppsala, främst inom kultursektorn.
Foton: Monica Atterberg
