Det är studenttider. Här är en personlig text från en anonym mamma. ”Ni har inte sett till att stötta mig i mitt ensamma föräldraskap. Ni har sårat mig och skapat ytterligare stigma och hinder för mig att klara av min uppgift”, skriver hon bland annat.
Det är ju privat och vi borde också få glädjas. Men jag vet att det kan verka skrytigt att lägga upp såna där bilder. Bilder som är milstolpar och inte säger något om kampen om att komma till festen där vi befann oss igår, en kort stund. De säger inget om vårdens misstro mot min förmåga som förälder och de ilsnabba soc-anmälningar som ibland haglat in. Mest för att vården inte haft något annat att sätta in för att hjälpa mig. Och det har inte hjälpt. Det är djupt stigmatiserande och uppslitande att i en sjuk fas behöva få en sådan anmälan på sig.
Varenda gång har socialen själva avslutat det hela direkt efter anmälan. Det har aldrig ansetts finnas något behov av insats. Barnet har mått bra. Tänker tillbaka och önskar att de kunnat stötta på riktigt, de åren när det har varit svårt att följa barnet till skolan och andra enkla men nästan oöverstigliga saker. Men det finns inget stöd till en ensamstående, sjuk förälder som är mitt i sitt livs kamp. Är barnet okej finns ingen hjälp till föräldern att orka vara förälder. Fast hon inte orkar.
Ett fuck you till alla som anmälde
Så vårt foto från studentens utspring på skolgården är också ett fuck you till alla dessa jävlar i vården som anmälde i brist på förmåga att göra något annat. Ni har inte hjälpt. Ni har inte sett till att stötta mig i mitt ensamma föräldraskap. Ni har sårat mig och skapat ytterligare stigma och hinder för mig att klara av min uppgift. För jag var tvungen att fokusera på er när jag skulle behöva lägga allt mitt fokus på oss. När jag var som sjukast.
Nåväl, nu har barnet fyllt 18 och ni kan inte komma åt oss längre. Vi har gått igenom vårt elddop och vi har kommit ut på andra sidan. Barnet helskinnad och välmående, jag vid liv och full av tacksamhet för vad vi har klarat. Antagligen har jag fått ett särskilt guldägg som kan växa sig stark i alla jordar. Men jag lovar att vi alltid har tillhört samhällets allra minsta och löjligaste. Vi har levt i fattigdom och i en fullständigt osäker ekonomisk tillvaro under hela hans uppväxt. Dåliga, minimala boenden på dåliga platser. En sjuk mamma som tvingar sig att gå på föräldramöten, kommer i vilket skick som helst, håller masken, klarar det men går sönder bit för bit.
Du har klarat hela skolan
Nu har vi allt. Varsitt eget rum och du har klarat hela skolan. Med många A i betyg. Hur kunde du klara det? De sa att du skulle hamna snett på grund av mig men titta på oss nu. De sa du skulle falla ner, men solen har lyst på oss från ditt ansikte. Lyst på mig, lyst mig frisk. Nu skiner vi två, bara idag.
Skribenten till denna text är tvungen att vara anonym på grund av Försäkringskassans stränga regler om ideellt arbete när man är sjukskriven.