Min kontakt med psykiatrin har mest varit påverkad av destruktivitet och oförståelse. Alla har bara maktlöst stått bredvid och bara sett mig sjunka djupare och djupare. Diagnoser sattes utan utredningar. Jag skulle bli hanterbar och tystad till varje pris. Vad jag tyckte eller tänkte var inte viktigt.
Jag hamnade i vuxenpsykiatrin när min bror tog livet av sig, 14 år ung och jag var 16. Jag gick på samtal på BUP men var suicidbenägen och de kunde inte hantera mig där eftersom de inte hade nattavdelning. Året var 1986 och då var det mediciner som gällde istället för trygghet. Ingen vågade finnas i min närhet. Jag var en paria.
Sedan kom psykiatrireformen. Min otrygghet ökade. Med tiden förstod jag att jag inte var önskvärd vare sig för kommunen eller sjukvården. Jag hamnade mellan stolarna.
När jag var i 20-årsåldern hamnade jag på mitt första “hem”, ett demensboende. Sedan dess har jag valsat runt på alla möjliga sorters institutioner men jag mådde bara sämre och sämre.
Personalen på Gotland såg och lyssnade
När jag var 40 flyttade jag tillbaka till Gotland och min kontakt med psykiatrin mjuknade. Golvningar (när man inte vågade ta medicinen kom en hög vårdare och sprang ikapp mig, drog ner mina byxor och tryckte en spruta i baken) förekom inte och personalen kränkte mig inte som de hade gjort på fastlandet. De såg mig och lyssnade på mig.
Alla år av kränkande behandling från fastlandet har satt sina spår men jag straffas inte längre för situationer som uppstår som jag inte kan rå för. Numera har jag en mycket bra vårdplan och jag har en SVI som är skräddarsydd för just mig. SVI är en typ av inläggning där jag själv kontrollerar när det är dags att söka hjälp. Men för att den ska fungera krävs att jag tar mycket eget ansvar.
Ringer och frågar om plats
Eftersom jag är mycket stressad av att sitta på jouren och vänta på doktorn hoppar jag över det steget utan jag ringer istället och hör mig för om platstillgången ser ut. Oftast har jag behövt bli inlagd och har då fått ett rum på en gång så kommer doktorn när jag kunnat varva ned lite. När doktorn kommit har jag bestämt om jag behöver läggas in eller inte.
En sak som också är värd att nämna i detta sammanhang är att jag har en mycket trygg boendesituation och det är jag själv som väljer när det är säkrast att åka till sjukhuset så att någon övertalning eller underliggande hot finns inte. Jag inser själv att jag behöver mer hjälp än jag kan få här hemma på mitt boende eftersom det kan hända att jag kan bli våldsam och det vill jag inte utsätta min personal för.
Sinnesrummet – ett lugnt rum
Senaste gången när jag behövde åka in hade psykiatrin bara 1 plats kvar och jag sa till mig själv att jag inte ville ha den platsen så jag åkte till sjukhuset och tog med saker ifall mitt mående inte skulle vända men med inställningen att jag ville hem.
Jag fick vänta på doktorn i sinnesrummet, ett rum med dämpad belysning och sköna fåtöljer och kunde lyssna på musik och spela på plattan medan personalen kom med kaffe och macka och tittade till mig då och då. När doktorn sedan kom hade det lugnat sig ganska mycket och han berömde mig för mitt sätt att hantera min situation. Vi bestämde att jag skulle få extra medicin innan jag åkte hem samma kväll. På vägen ut gick jag igenom avdelningen där jag såg en vän till mig som var inlagd och sa till henne att hon skulle ta hand om sig. I det ögonblicket insåg jag att jag inte längre var kvar i det läge hon fortfarande var kvar i. Jag kunde se mig själv hur jag mådde förut på avstånd. En mäktig känsla!
”Mental HLR”
Min slutsats är att nu när det funkar så bra med boendesituationen har jag hittat tryggheten hemma. Psykiatrin ger ju inte den basala trygghet som man borde ha i sin vardag. Resultatet blir att man ständigt och jämt måste vara patient inom akutvården. De gör i många fall så gott de kan utifrån sina förutsättningar. På sjukhuset kan man bara ge “mental HLR”. När man kommer hem mellan inläggningarna går energin åt att få en vardag att funka vilket är en omöjlighet så då blir det psykiatrin. Alldeles för många sitter fast i detta ekorrhjul.
Jag har fått ett bra boende idag där jag inte försätts i hjälplösa lägen då jag inte kan hantera mig själv. Förut kunde boendet funka så länge det inte hände något, då fick jag promenera själv fram och tillbaka till sjukhuset. Boendet var liksom inte delaktiga i den delen.
Jag har en trygg omgivning med många vänner som finns för mig i alla lägen.
Text: Marina Sångängel