Det sprudlade av endorfiner i kroppen. Känslan av total vitalitet var obeskrivlig, lyste upp vinterns dystra mörker. Kylan omkring mig tinade upp. Vägen in mot uppvarvning öppnade sig. Jag blev uppslukad utan minsta möjlighet att bromsa de eskalerande positiva känslorna. Jag kände hur jag flög på moln och hur allt kändes magiskt, på samma gång sagolikt vackert och härligt.
Det var vår, mitt under en kall vinter med blomning i både kropp och själ. Bakom hörnet lurade en latent aggressivitetmaskerad i honungsbalsamerade ord. En kropp som bar på begravda aggressioner skulle snart komma upp till ytan och visa sitt sanna jag. Hans närvaro väckte en känsla som orden inte kunde fånga.
Hans avsaknad av impulskontroll och nonchalans för normer och lagar var hans livsmotto.
Overkligt och verkligt på samma gång
I skuggan av uppvarvning förbisåg jag hans vulkan av aggression som skulle explodera när som helst.
Det kändes så verkligt och overkligt på samma gång. Två världar blev sammanflätade och en röd tråd lyste svagt med larm som jag ihärdigt motade bort. En oro som trängde sig under skinnet, en reaktion på något subtilt som fanns i luften. Jag andades in det men vågade inte andas ut. Jag höll mig lugn, så lugn som jag förmådde där och då.
I hans närvaro kände jag en bottenlös ångest, en djup rädsla mellan mina revben
Rädslan för att något oväntat skulle hända var svår att greppa och omfamna. Den fanns där och gnagde inom mig. Jag upplevde svårigheter att känna mig säker eller trygg i mitt eget hem som blev ockuperat av en man som var allt annat än vad han visade sig vara i uppvaktandefasen. Denna oro var överväldigande och påverkade min vardag och mitt välbefinnande i små som stora detaljer.
En vecka av ett brinnande helvete med lågor som kunde ha ärrat min själ
Lågor som brände kroppen av all stress som spred sig över min uppjagade kropp som var på flykt från nuet. Jag lockades av hans charm och sveptes in i sprudlande lycka under en veckas period av uppvarvning. Allt gick fort och snart var jag fånge i en ond spiral. Jag befann mig i en mental och psykologiskt fångenskap i en veckas tid. Det var ingen dröm utan en mardröm som jag abrupt ville vakna ur.
När ruset byttes ut mot skräck, när värmen byttes ut mot kyla, förstod jag att jag behövde samla mod, samla kraft och mobilisera mina mentala resurser som var i gungning. Han förvirrade mig, med växelvis värme och kyla, med aggressionsutbrott och ett lurande lugn som varade kort, väldigt kort. Jag visste aldrig var jag hade honom. Han stod nära, väldigt nära med mördande blickar och försökte väcka dödsångest i mig. Jag rös i hela kroppen men kamouflerade skräcken i falskt lugn och visade inga känslor. Det var vad jag trodde. Hans verbala ilska provocerade mig. Han trodde att han kunde förgifta mitt liv med sina aggressioner, försök till kontroll och begränsning och blev än mer ilsken. Då satte jag gränser genom ett skrik som kom ur allt annat än en kuvad röst. Allt vad jag kunde – UT!
Skräck i luften som jag andades in
Med mina 160 centimeters längd mot hans 197 centimeter stod jag upp för mig, full av beslutsamhet. Ett motstånd som fick tiden att stanna. Det fanns skräck i luften som jag andades in och ett starkt driv att få ut honom ur min lägenhet och ur mitt liv, en gång för alla. Inget skulle förhindra det även om jag skulle få ett kraftfullt slag som skulle lämna mig blödande, skadad. Det skrämde mig inte. Inget spelade någon roll just då. Adrenalinet forsade obehindrat i mig och jag fick kraft. Slaget hann aldrig komma. Medan han gick till köket passade jag på, utan en sekunds blinkning, att ta mig till grannen. Jag lämnade hemmet och larmade 112.
Skräckslagen och helt spänd i kroppen satte jag mig hos grannen. Det kändes som en evighet. Jag var skakig och försökte greppa verkligheten medan polisen försökte tala honom ut ur lägenheten. Det pågick länge, väldigt länge, och timmen jag fick vänta kändes oändlig.
Tiden stod still. Min kropp sattes i högstressigt påslag och hela jag skakade. Munnen var torr och tankarna snurrade i huvudet samtidigt som jag kände hur kroppen sköljdes av vågor av skräck. Men jag klarade mig. Jag hann släcka elden innan det började brinna, hann undvika slaget innan det delades ut. Det var något i hans blick, något i hans röst och kroppshållning som fick mig att agera i tid. Överlevnadsinstinkten tog över och vägledde mig ur situationen.
Extra sårbar med funktionsnedsättning
Jag kom att tänka på de kvinnor som jag arbetade med. Kom att tänka på riskfaktorer för utsatthet för våld i nära relationer. Att ha en psykisk eller fysisk funktionsnedsättning gör en extra sårbar. Men detta behöver inte innebära att alla med en funktionsnedsättning blir utsatta för våld i nära relationer. Dock utgör ens sårbarhet en ökad risk som man får leva med och jobba för ökad insikt och koppling mellan ens sårbarhet och risk för utsatthet för våld.
Varje år dör cirka en halv miljon människor i världen, och många fler skadas som en följd av våld. Våld och våldsprevention har identifierats som ett prioriterat globalt folkhälsoproblem, inte enbart i Sverige som avsätter medel för både kommuner och för att förebygga och upptäcka våld. Att det finns ett samband mellan psykisk sjukdom och våldsbrott är väldokumenterat.
Kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för våld i minst lika hög utsträckning som kvinnor generellt. Kvinnor med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar brukar betraktas som särskilt sårbara. Även män med funktionsnedsättning är mer utsatta än andra personer. Lyssna på din magkänsla och agera. Stanna inte i reaktionskänslan eller i frysläge.
Text: Maria Arisol
Foto: Nadine Shaabana, Unsplash
