18 februari, 2025
Debatt, Hälsa

I fokus för rehabilitering men ändå i skymundan

händer, det rinner sand mellan fingrarna
Att rehabiliteras efter utbrändhet är en lång process som blir ineffektiv av trög byråkrati.
Foto: Ben White/Unsplash

Detta är en fortsättning på texten “Orubbad identitet färgad av sjukskrivningsskugga”. 

Sveriges regering säger sig ha ambitioner om samverkan mellan vård och myndigheter, men verkligheten visar att det finns komplexitet och hinder som kräver djupare utvärdering, skriver Maria Arisol. 

Att vara i centrum för rehabiliteringsinsatser och ändå känna sig bortglömd. Att vara stark nog att kräva sin rätt till stöd, trots alla motgångar och sin sårbarhet. Vem orkar, och hur länge?

Känslan av misslyckande tog över varje del av mig, lämnade mig förtvivlad och frustrerad

I mars 2022 påbörjade jag min arbetsträning, fylld av hopp och ny energi. Att tillhöra en arbetsgemenskap gav mig livskraft och en chans att återvända till mitt ordinarie arbete. Men efter ett år och tre månader blev arbetsträningen abrupt avbruten på grund av brist på arbetsuppgifter. Uppgivenhet och frustration tog över. Varför tar det så lång tid för Arbetsförmedlingen att hitta en ny plats? Hur kan man som sjukskriven kräva det stöd man har rätt till?

Hur kan dessa olika perspektiv förenas för att skapa en lyckad rehabilitering?

År 2024, efter ett halvår utan arbetsträningsplats, fick jag en ny chans. Men den nya arbetsplatsen var inte anpassad till mina behov, vilket förvärrade min rehabilitering. Att vara patient eller klient är en utmaning. Jag är både kompetent och sårbar, sjukskriven men i arbetsträning. Rehabiliteringen måste vara levande och leda till tillfrisknande eller en hållbar återgång till arbete. Psykiatrin, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan måste tala samma språk och ha en vattentät plan. Kontinuerliga uppföljningar och beredskap för felplaceringar är avgörande. Jag påbörjade min rehabiliteringsresa augusti 2019 och kämpar än idag med min återgång i arbete. Hur mycket ansvar ligger hos den enskilde individen, och vad kan man kräva av samhället för att undvika utanförskap?

Lyckad rehabilitering eller förstärkt utanförskap och nedsatt arbetsförmåga?

En fungerande samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är avgörande för lyckad rehabilitering. Fördelarna med god samverkan inkluderar förbättrad samordning och effektivare resursanvändning, medan nackdelarna kan vara att personlig integritet inte blir respekterad och att processerna blir byråkratiska. Gapet mellan arbetsträning och arbete kan vara psykiskt påfrestande och ekonomiskt stressande. 

Efter fyra års kamp har jag kommit till en insikt

Det handlar inte bara om att få rätt stöd för att återvända till arbete, utan också om att finna rätt anpassningar och stödåtgärder. Trots min motivation och många försök att hitta en lämplig arbetsplats, står jag nu i ett vakuum. En lyckad arbetsrehabilitering kräver samordnad och hållbar insats. Nödvändig support och rehabilitering är avgörande för att återvinna arbetsförmågan. Det handlar om att känna sig respekterad, delaktig och stödd. Min uppgivenhet föds ur bristande handlingsplan, långa perioder utan uppföljning och avsaknad av arbetsträningsplatser som matchar min utbildning och erfarenhet.

Om det kunde vara möjligt ändå?

Jag har fått proaktivt stöd från sjukvården. Men Försäkringskassan och Arbetsförmedlingens metoder och resurser behöver bli djupare utforskade. Jag önskar en hållbar samordning av arbetslivsrehabilitering inom sjukförsäkringsområdet. Effektivare resursanvändning och högre krav ä för att ge adekvat stöd. Samarbetet mellan vårdgivare, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen, med sjukintyg som ledstjärna och en rehabkoordinator i starten, är avgörande. Regeringens ambitioner om samarbete är goda, men verkligheten visar på komplexitet och hinder som kräver djupare utvärdering. 

Slutsats

Det krävs tidiga och aktiva insatser för att rusta den sjukskrivne att återgå i arbete, skapa fler vägar till arbetsmarknaden och förkorta tiden i sjukförsäkringen. Annars riskerar man att förstärka utanförskap och förvärra nedsatt arbetsförmåga.

Text: Maria Arisol

Lämna en kommentar

Relaterade artiklar

händer, det rinner sand mellan fingrarna
Maria Arisol:
I fokus för rehabilitering men ändå i skymundan