På papper blir en fråga,
till en extrem plåga,
ditt prov kommer läraren såga.
Hur mycket du än plugga,
byggs ångesten upp för att kugga,
orden ser ut som en utsmetad skugga.
Diagnos: Ordkalabalik och provpanik
Jag tog studenten 2008 med godkända betyg, jag var envis och driven i att det skulle gå och jag lyckades. Skolgången var krokig och började utveckla en stark ångest inför skolan. Var en av dem barnen med klumpen i magen på väg till skolan. Kände mig ”dum” och ”korkad” för att jag inte hängde med i undervisningen. Förstod inte vad det stod i böckerna. Var väldigt dålig på att stava och hade dålig läsförståelse. Mitt självförtroende och min självkänsla var i botten. Blev oftast retad av klasskamrater för att jag ansågs ”korkad” och inte kunde stava.
Lärarna såg mina svagheter, de sig att jag försökte och inte gav upp.
Förmodligen därför jag fick godkänt. Jag gjorde mina uppgifter och var alltid på lektionerna även fast uppgifter och prov inte gick så bra alla gånger. Gick till skolan med ångest men hade bestämt mig för att klara skolan. Det var proven jag hade mest ångest för, jag kallade det för provpanik. Jag hade pluggat och det var väldigt svårt. Pratade inte om hur jag kände, att jag ständigt anklagade mig själv. Att allt var mitt fel att jag inte hängde med.
Provpaniken ökade gradvis. Fick ofta höra från mina klasskompisar ”jag har knappt pluggat men fick ändå högsta betyg”. Men jag då? Jag hade pluggat massor men fick ändå inte godkänt, böckerna för mig var som att läsa på ett annat språk.
Läraren i samhällskunskap berättade för klassen att alla hade klarat provet förutom en.
Hen sa inte mitt namn, men jag visste att det var jag. Hade inte förstått frågorna eller hur jag skulle svara trots att jag hade pluggat. Försökte dölja mina tårar och skyndade mig ut från lektionen. Min klassmentor upptäckte mig och vi pratade om hur jag kände. Vi pratade med samhällskunskapsläraren.
Fick göra ett omprov, vilket inte heller gick bra. Svarade så gott jag kunde även fast tårarna och ångesten trängde på. Jag kände skammen och kände mig korkad varför jag inte kunde förstå. Skrev ett brev som jag lämnade in till läraren om min ångest vid prov, att jag har svårt att förstå vad det står. Hen gav mig godkänt för att jag försökte. Efter det fick jag göra prov i enskilt rum i alla ämnen och det kändes bättre.
Ville ha en remiss för en dyslexiutredning
Gick till skolsjuksköterskan i gymnasiet och bad om en remiss till dyslexiutredning ”. Varför ska du göra det? Du går i tvåan på gymnasiet” blev svaret. Jag stod på mig och förklarade hur jag kände om min ångest i skolan, att jag har svårt att förstå böckerna och att stava. Hen skickade en remissförfrågan till Danderyd för att göra utredning.
Dock var det två års väntetid. När jag fick tid för utredning bodde jag i Australien. Väl hemma i Sverige så fick jag tipset av en kompis att gå till vårdcentralen och be dem skicka en remiss till privat logoped i Stadshagen i Stockholm. Fick en tid inom åtta veckor. Fick min diagnos på papper och det kändes skönt kunde släppa mina ”dum i huvudet”- tankar jag hade. Väldigt stor skillnad på att vänta i två år och på ett annat ställe få en tid inom åtta till tio veckor.
Engelska lärde jag mig genom att kolla på serien Vänner
Svenska och engelska var väldigt svårt för mig. Läraren var inte alltid så pedagogisk. Jag fick höra att jag inte var på ”samma nivå som alla andra i klassen”. ”Att jag inte skulle klara mig i arbetslivet med min engelska” eller klara högskolestudier. Lärarna i skolan såg bara mina stavningsfel och min dåliga grammatik. De såg aldrig helheten i texterna jag skrev. Utan de såg bara alla mina fel.
Reste till Australien och var borta över ett år, jobbade på olika farmer. Väl hemma i Sverige började jag studera på högskola samtidigt som jag hade extrajobb på Arlanda och fick prata mycket engelska.
Klarade både högre studier och engelska i arbetslivet. Studerade på högskolan i två och ett halvt år, fick dock avbryta studierna.
Fick mera hjälp och stöd i högskolan än vad jag fick i hela grundskolan och gymnasiet. På högskolan fick jag tillgång till ljudböcker, jag fick mer tid på mig på hemtentamen. Fick sitta i ett enskilt rum och fick frågorna upplästa för mig vid salstentamen. Det hjälpte mig väldigt mycket. Det stödet skulle jag önskat att jag fick i grundskolan och gymnasiet.
Jag älskar att skriva, har struntat i vad mina lärare sagt om min dåliga stavning och grammatik. Är med i en skrivcirkel via Studiefrämjandet i Uppsala. Vi skriver och läser upp våra texter för varandra. Det har fått mig att tro på mig själv i mitt skrivande och våga läsa upp för andra. Vi har även varit med på uppläsningar på Uppsala stadsbibliotek.
Text och foto: Anneli Qvarfordt
